Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Maria Sveland | Hatet. En bok om antifeminism.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maria Sveland | Hatet. En bok om antifeminism

Maria Sveland låter inte hatet på nätet vara en privat angelägenhet och inte heller en feministisk utan visar hur det på olika sätt riktar sig mot alla kvinnor som tar sig ton, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Maria Sveland

Hatet. En bok om antifeminism

Leopard

Maria Svelands Hatet. En bok om antifeminism kommer som en läglig uppföljare till Uppdrag gransknings program om det omfattande och råa näthatet mot kvinnor. Chocken – för en sådan var det att se alla dessa vackra sympatiska kvinnor läsa upp hatmail, så vidriga att de nästan är omöjliga att ta till sig – den har hunnit lägga sig. Men låt oss hoppas att debatten inte är över utan att Svelands bok kan hjälpa oss att hålla diskussion om vilket samhälle vi vill ha levande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hatet är knappast någon debattbok, även om förlaget saluför den som sådan. Jag skulle snarare kalla den en informativ faktabok med självbiografiska inslag. Sveland redogör helt enkelt för en rad händelser som vi varit med om under de senaste åren och följer mediediskussionen om dem. Däremellan får läsaren korta glimtar av hur hennes liv förändras under skrivandet av boken. Enkelt men starkt.

Svelands fokus är den vulgära antifeminismen som kommer till uttryck på nätet och som bland annat riktat sig mot henne. Men hon stannar inte där utan går vidare. Hon låter inte hatet vara en privat angelägenhet och inte heller en feministisk utan visar hur det på olika sätt riktar sig mot alla kvinnor som tar ton. Hon låter det inte heller vara något som bara handlar om nätet utan visar hur det tar sig uttryck i hela den samhälleliga diskussionen. Övertygande visar hon hur kvinno­föraktet, eller rentav kvinnohatet, är en del av det samhälleliga talet. Inte något som bara kommer till uttryck hos de anonyma mörkermännen på nätet utan också hos ansedda samhällsmedlemmar som undertecknar sina krönikor och ledare med namn.

Namedropping är en av bokens utmanande och starka sidor. Sveland ger hatet namn och ansikten. Inte de riktigt fula typerna. De väljer alltid att vara anonyma. Förmodligen för att de någonstans vet om att de trampat över en gräns för kommunikationen människor emellan. Det är snarare de som hon kallar för dörröppnarna som får stå där med sina blottade namn. Och det är viktigt, för det är de som under senare år gett allt större legitimitet åt dem som inte drar sig för att uttrycka sitt osminkade hat i termer av hot om sexuella övergrepp och våldsam död.

Det man kan notera när man läser dessa namn är att många av dem är kvinnliga. Och det tillhör också en av bokens förtjänster att den inte ger någon enkel bild av hatet. Det är inte bara de anonyma männen som hyser ett sådant. Det är inte bara män. Många av de mest effektiva dörröppnarna har varit och är kvinnor.

Det är heller inte konstant. Det var inte länge sedan till och med Göran Persson ville kalla sig för feminist. Det kommer i vågor. Och det har, menar Sveland, under de senaste åren blivit värre.

Hon börjar sin historieskrivning, för en sådan formar sig boken till, med Evin Rubars tv-dokumentär Könskriget. Och så här i efterhand ter den sig och i synnerhet debatten som följde faktiskt som en vändning i synen på feminismen. När den sändes uppfattade jag det som bara ytterligare en av alla dessa befängda antifeministattacker som kunde avfärdas bara på grund av sin egen absurditet. Men jag fick snart bli varse hur debatten om Könskriget tog helt nya proportioner. Den indignation som rimligen borde riktas mot det faktum att det behövs kvinnojourer i Sverige, och därtill allt fler, kom i stället att rikta sig mot dem som driver dem. Det var ett omfattande hatdrev som skördade många offer, inte minst bland dem som inte längre hade någon kvinnojour att ta sin tillflykt till.

Debatten om Könskriget kom också att vända den starka medvind som det nybildade FI hade till en motvind så stark att partiet i princip krossades. Det var valår och jag kommer ihåg min förundran över att FI inte ens fick en procent av rösterna och att mer än dubbelt så många röstat på Sverige­demokraterna. Nu är det ingen som talar om FI längre. Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största partier. Sveland har rätt. Det har blivit värre.

Nu är Sverigedemokraternas profilfråga inte hatet mot kvinnor utan invandrare. Men som Maria Sveland gång på gång visar är det tre saker som i dag går hand i hand i hatkulturen och det är rasism, anti-islamism och kvinnohat. Tillsammans utgör de den västerländska civilisationens mörka hjärta. Det visar hon inte minst i den avslutande diskussionen om Anders Behring Breivik och hans idéer. Det media hela tiden framhållit har varit hans rasism och anti-islamism. Kvinno- och feministhatet som är så påfallande i hans manifest har man i hög grad valt att blunda för. Sveland sätter fokus på det, men bara för att visa att Breiviks världsbild, som många menat vara en sjuk människas, har en obehaglig likhet med den vi ser på nätet och även i offentligheten.