Ibland känns det som ett ständigt, lågintensivt krig. Där de allra flesta inte deltar, utan tittar på eller är passiva. Maria Sveland har rätt i att vi är avtrubbade. Att vissa sorters våld är så normaliserat att vi inte reagerar. Och inte heller tillräckligt ifrågasätter hur ansvaret ofta läggs på offret istället för gärningsmannen.
Verklighetens Örebroman höll på i fem år och dömdes för 14 överfall. I den fiktiva serievåldtäktsmannens Örebro är det precis som i verkligheten kvinnorna som anpassar sig. Som undviker vissa vägar, går hem i grupp, eller inte ens går ut. Som inte bara ritar om sin geografi utifrån rädslan, utan också internaliserar den.
Läs också:Maria Sveland vill hellre höja volymen än sitta tyst (2013-03-02)
En av Svelands poänger är hur hotet om sexuellt våld blir ett bredare maktmedel. Något som ständigt påverkar.
När polisen inte kommer någonvart och protestaktionerna inte räcker får en grupp kvinnor nog. Som Kvinnornas befrielsefront bestämmer de sig för att överfalla och misshandla slumpmässigt utvalda män så länge våldtäktsmannen går fri. De gömmer sig i parkernas mörker, attackerar ensamma män med sparkar och slag. Omvända roller, men inte omvända reaktioner.
Det borde inte ens behöva sägas – särskilt i ljuset av den aktuella litterära debatten – men Maria Sveland är mycket tydlig i intervjuer. Hämnd och attacker på oskyldiga män är inget hon förespråkar. Titeln är dessutom ironisk. Känslan boken lämnar efter sig är allt annat än befriande. De inblandade kvinnorna känner skam, intellektuell och kroppslig, efter attackerna.
Tvärtemot mot vad man kan tro är inte överfallen i fokus. Det handlar mer om vardagen och vägen dit: hur det kan gå till när någon får nog. Och om de som bara sliter på. Vanliga kvinnor med vanliga jobb.
Cecilia, en ung journalist som inte lyckats slå sig fram i Stockholm utan tvingats flytta tillbaka till uppväxtstaden för ett vikariat. Hennes mamma Marianne som hela livet jobbat inom äldrevården, med ständiga nedskärningar och ont i kroppen. En med drömmar och en som nöjt sig. Så svårt de har att nå fram till varandra.
Helena, i Cecilias ålder men kollega med Marianne. Ett vårdbiträde som kämpar med vem hon vill vara och vad hon vill, som inte längre vet säkert vad som är hennes tankar och samhällets normer. Som glider allt längre från sin trevlige sambo och dras med i mansvåldet.
Kajsa, polisen med man och tonårsdotter. Som förhör de våldtagna, misshandlade kvinnorna och är ständigt uttröttad, stressad och så nära utbrändheten. När hon efter att stort motstånd fått igenom att polisen ska ta dna-prov av alla Örebromän mellan 25 och 35 år blir hon måltavla för Flashback och näthatet. Obehaglig läsning, men bara en bråkdel av det Sveland själv utsätts för.
Strukturerna är som en aktör i sig. Slitet i vården, den ständiga underbemanningen. Hur en kvinna inom polisen inte får igenom sitt förslag förrän en man håller med. Hur en manlig mediechef fördelar jobben och använder maktspråk. Skygglapparna hos de inblandade. De otaliga exemplen på sexuellt våld och tvång – eller hoten om det.
Två fel gör ju inte ett rätt – men Sveland synliggör frustrationen. I flera scener skriver hon läsaren på näsan istället för att låta hen själv se mönstren och strukturen. Men kanske är hon så trött på att det inte sker någon förändring att hon inte kan låta bli.
Befrielsen har samma problem som Svelands tidigare romaner. Likt debuten Att springa är hennes persongalleri mer typexempel än personer, där våldtäktsmannen mellan förhörsraderna blir en av de mer nyanserat tecknade. Sveland är helt enkelt mer av en systemkritiker och journalist än en gestaltande författare. Men hon brinner, står på den utsattas sida.
På presskonferensen där polisen tillkännager att de ska topsa alla män orerar den osympatiske journalisten om kollektiv skuldbeläggning där oskyldiga män bestraffas för något de inte gjort. Han frågar ”Hur tror du nu att det känns att vara man i Örebro dessa dagar?” När polisen Kajsa kontrar med ”Hur tror du att det känns att vara kvinna i Örebro i dessa dagar?” blir det tyst i rummet. Då är det är hon som korsat en gräns. Oskyldiga är ett trigger-ord, men inte i alla situationer.
Befrielsen skänker som sagt ingen känsla av befrielse. Ingen kamplust eller hopp, snarare trötthet och missmod. Ilskan kommer kanske. Som skönlitteratur är den ingen stor upplevelse, men den är intensiv. Som underlag för att sätta igång diskussion eller tankar – den stannar hos mig länge – är den effektiv och relevant. Maria Sveland uppnår syftet hon angett: att bryta den feta avtrubbning vi alla lever med.
Ämnet
När polisen inte kommer någonvart i jakten på en serievåldtäktsman och protestaktionerna inte räcker får en grupp kvinnor nog i Maria Svelands nya roman Befrielsen. Som Kvinnornas befrielsefront bestämmer de sig för att överfalla och misshandla slumpmässigt utvalda män så länge våldtäktsmannen går fri.
Skribenten
Bella Stenberg är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet på GP:s kultursidor. Recenserade senast Fred Vargas Cirkeltecknaren.