Om man har tusen prickar kanske det inte borde göra så mycket om en vill sticka sin väg men geparden Petra blir arg och förtvivlad när hon vaknar en morgon och ser att en fattas. Den satt på bröstet, närmast hjärtat, och hon känner sig naken och tom utan den. Petra bestämmer att pricken ska tillbaka till sin plats och desperat jagar hon den lilla studsiga hårbollen runt huset med tejp i högsta hugg. Först när hon är totalt utmattad ger hon upp, öppnar fönstret och låter pricken ge sig ut i världen på egen hand. Kvar blir Petra, grubblandes över varför pricken ville lämna henne. Först efterhand finner hon sig till rätta och börjar trivas med sitt liv igen.
Berättelsen om Petra är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Huset Petra bor i är fullt av färg, mönster och fina detaljer och maktkampen mellan Petra och hennes prick är ömsint fångad och berättad på ett sätt som berör både stora och små. För vem har inte varit med om att bli bortvald, bara för att först då upptäcka att just den som lämnar är den allra viktigaste vännen. Eller är det kanske bara det snöpliga i att bli ratad som skaver?
Mest handlar Petras prick om att gott umgänge måste bygga på jämlikhet och frivillighet. Till sist kommer pricken tillbaka och Petra och pricken fikar och myser tillsammans. När pricken har fått välja själv trivs den bra hos Petra igen.
Petras prick är en av de böcker som nominerats till årets Augustpris. Det är en söt berättelse om ett viktigt ämne. Någon trolig Augustprisvinnare tycker jag kanske ändå inte att den är – för det är den trots allt lite för vardaglig till både form och innehåll – men trevlig läsning och viss eftertanke ger den.
