Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Marguerite Duras | Vicekonsuln

Marguerite Duras | Vicekonsuln

Marguerite Duras Vicekonsuln är mer aktuell än någonsin, menar Elin Grelsson Almestad, som läst den nyöversatta romanen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Marguerite Duras

Vicekonsuln

Översättning: Kristoffer Leandoer

Lind & Co

I förordet till Marguerite Duras Vicekonsuln inleder Kristoffer Leandoer med en reflektion kring tiggaren på gatan nedanför honom. Leandoer, som också står för den lyhörda översättningen, konstaterar att tiden mellan att Vicekonsuln skrevs 1966 och i dag har ”gått rasande fort”. ”Världen har flyttat hem till oss”. Tiggaren i Vicekonsuln lever på Calcuttas gator, i dagens svenska verklighet även på Södermalms.

Kristoffer Leandoer påpekar att den miljö som Duras beskriver i romanen; ambassadörerna och tjänstemännens slutna lyxreservat, jämte men på behörigt avstånd från fattigdomen, är något många svenskar i dag kan uppleva genom resortvistelser och all inclusive-hotell.

Kanske är det också därför som Vicekonsuln, trots att den verkar utspela sig i ett odefinierat 1930-tal, känns så absolut samtida. De europeiska ambassadernas stängda grindar mot den desperata fattigdomen utanför, den tiggande kvinnans beslut att lämna bort sitt barn till en europeisk familj som kan sörja för barnet, hotellet med strömförande el runt sig så att inga oönskade kan komma in på området.

Duras skrev romanen i en tid då kolonialmakterna nyss lämnat de länder som de tidigare sett som sina. I dag blir den snarast en illustration av vad som hände sedan; om när Europa slöt sina gränser och lät hundratals människor drunkna i Medelhavet hellre än att öppna sina grindar.

Handlingen kretsar kring den franska ambassadörens uttråkade hustru, vicekonsuln som tar till våld i sin desperation över den fattigdom han inte står ut med att se och den tiggande kvinnan från Kambodja som stryker kring ambassadens stängsel. I deras växelspel berättas en historia om makt och de enorma skillnader i livsvillkor som kan finnas, sida vid sida. Som i alla Durasromaner är miljöerna centrala; här växer fukten, hettan och den väntande monsunen fram i läsningen, tills det näst intill klibbar på kroppen.

Det är en roman i klass med hennes bästa och dessutom en av Duras mest politisk angelägna, mer aktuell än någonsin. Vicekonsuln är den som blir galen av att se fattigdomen omkring sig, men det är européernas blickar som bekymrar mig mest.