Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Marguerite Duras | Att skriva

Texten blir till en dödsmässa av upprepningar, men renheten och den säregna klarheten i denna boks prosa känns ändå igen, skriver Mikael van Reis om Marguerite Duras Att skriva.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Marguerite Duras

Att skriva

Ellerströms

Ensamhet skall inte underskattas. Strindbergs Ensam från 1903 berättar om hur avståndet till världen skapar en visshet om den egna existensen. Fernando Pessoa kretsade kring ensamheten i sin Orons bok. Maurice Blanchot gjorde författarens ensamhet till ett stort tema i sina essäer. I Blanchots grannskap finns Marguerite Duras (1914-1996) som skulle fylla hundra år i år. Hon är rikligt översatt till svenska och nu har hennes näst sista bok kommit på svenska i översättning av Kennet Klemets: Att skriva.

Det är fem korta texter där de två första är anmärkningsvärda, men på olika vis. Titeltexten borrar i ensamheten som ett nödvändigt villkor för författaren: ”Man finner inte ensamheten, man skapar den” och ”Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva.” För Duras handlar det också om ett hus på landet – ett i Trouville-sur-Mer och ett i Neauphle-le Château, särskilt det sistnämnda. Där kunde hon vara ensam.

Ensamheten för den ofamiljära Duras bestod i att nå ett tvivel på allt – äktenskap, vänner, särskilt det äkta parets vänner – men ett kan ändå inte betvivlas. ”Barnet tvivlar man aldrig på.” Det är en mycket stark text och det är den följande också samtidigt som den är farligt repetitiv. Den unge engelska pilotens död handlar om en pilot som skjuts ner under krigets sista dagar i Frankrike (han skjuts ner 22 augusti, Paris är öppen stad 25 augusti).

Duras uppsöker hans gravsten i Normandie och sörjer honom intensivt, ja maniskt som ett barn som bara blev tjugo år gammalt. Hon uppsöker honom som sitt eget barn som jag anar att hon själv kunde ha haft när hon var trettio år gammal (1947 fick Duras sonen Jean):”Barnet satt fast i sitt flygplan. En ensitsig Meteor.” Som korsfäst. I texten blir han även närmast till en symbolisk Kristusgestalt: ”Jag har aldrig blivit så omskakad av dödens faktum.”

Texten blir till en dödsmässa av upprepningar (efter ett sjukfall dikterade Duras sina sista böcker), men renheten och den säregna klarheten i denna boks prosa – som översättaren Kennet Klemets varsamt återger – känns ändå igen och lämnar här en ingång till hela det tidigare författarskapet som tog sin början 1947.