"Det kom mycket ljud ur mig när jag var liten. Jag tyckte om att härma alla möjliga ljud, men framför allt min idol Birgit Nilsson framför tv:n. Jag tyckte hon var häftig.
Jag var en riktig teaterapa som liten och inte alls rädd för att ställa mig framför människor, nästan på ett irriterande sätt ibland; 'Du behöver inte sjunga just nu'. Jag hittade min lärare som jag haft i 30 år när jag var 19, Ulla Blom. Mamma bodde i London och när jag var 21 hamnade jag på Trinity College of Music och sedan gick jag National Opera studio där. Efter utbildningen gjorde jag en liten turné med Welsh national Opera och föreställningen regisserades av Stephen Langridge. Det var 1993, nästa gång jag jobbade med honom var ju Hamlet på Göteborgsoperan i våras.
Jag vann BBC Cardiff singer of the world 1995. Det var helt otroligt. Jag minns att jag tänkte 'Vad har hänt, jag fattar ingenting'. Från lite jobb här och där fick jag hela världen som arbetsfält och sedan har jag inte sett tillbaka. Min kalender är full fram till första halvan av 2018.
En av mina absoluta favoritsånger genom tiderna är Mahlers Ich bin der Welt abhanden gekommen som finns bland hans Rückert-Lieder. Hans känslomässiga tonspråk berör mig och musiken sammansatt med dikten gör att allt stämmer och man försvinner in i en annan värld.
Det svåraste jag gjort är Arnold Schönbergs Erwartung, jag ska framföra den igen nu i Tjeckien. Stycket är atonalt, atematiskt, det finns inga harmonier till hjälp, allt är bara ljud. Du måste programmera din stämma. Det är inte många som sjunger den, den är 30 minuter lång, men tog ett år att lära sig.
Jag gillar utmaningar. Klytamneistra i Elektra är också en utmaning, jag håller på att lära in den just nu. Den är lätt i jämförelse med Erwartung men det är ett svårt verk normalt sett. Hon är på scenen i 25 minuter, sedan är hon färdig, men det är en väldigt stark scen.
Tävlingsinstinkten finns kvar. När jag repade Mahler i går i orkestersalen och märkte att någon kom in, så ville jag sjunga ännu bättre. Man vill prestera sitt bästa, så är det bara, jag vill inte hymla om det. Man är ständigt under lupp och även om man har en förkylning, är det bara att köra på.
Jag gjorde Sverigedebut i Rosenkavaljeren, den omtalade, 2002 på Göteborgsoperan. Yannis Houvardas regisserade, Nina Stemme gjorde fältmarskalkinnan, jag Octavian och Camilla Tilling Sophie. Folk ringde ner operan efteråt, det blev mycket diskussioner om sex på scenen. Vissa tyckte att det var det bästa de upplevt någonsin och andra tyckte att det var helt förskräckligt och banalt. Jag tyckte att det var en fantastisk uppsättning och så roligt att få sjunga Octavian.
Till viss del har det varit jätteensamt genom åren ute på jobbresorna. I början när min son var liten, då var han med, sedan började han skolan och jag reste själv, det var tufft. Jag skrev mycket dagbok och tyckte att det var ganska jobbigt faktiskt, men man träffar ju kollegor och umgås med dem man tycker om. Konsertlivet är ensamt, men man vänjer sig vid att trivas med sig själv.
Jag försöker vara positiv och peppa mina kollegor, hjälper om någon frågar om teknik eller sång. Men om inte någon ber om kritik så kritiserar vi aldrig varandra. Vi tar så mycket kritik ändå som solister, vi har dirigenten, språkcoacher, regissören, inspicienten, sångläraren ... Vi är vana vid att bli tillsagda vad vi ska göra, hur vi skall tänka och agera samtidigt som vi har vår egen integritet och stolthet. På senare år säger man ifrån mer.
Drömmar framåt? Jag tror att en av mina drömmar kommer att gå i uppfyllelse i samband med en roll jag ska göra, men jag kan inte säga mer än så, det blir här i Göteborg.
När jag inte jobbar är jag hemma, jag och min man är ganska pyssliga. Han är finanschef på Toyota, men också en utmärkt hantverkare och jätteduktig på att skapa och fixa. I somras byggde vi en terrass tillsammans. Jag skruvade i alla skruvar i däcket så jag hade darr-arm sedan. Resultatet blev en lyckad oas. Han har två söner, jag har en, 20, 17 och 16 och alla bor hemma. Min man spelar all möjlig musik hemma, det tycker jag om, men till frukosten lyssnar vi på P2. Vi kan skoja ibland om att vi nynnar på olika låtar. Han kan säga 'Av alla låtar i världen så nynnar jag just nu på Kalle på Spången' och jag svarar 'Ja, jag går och nynnar på Erwartung'. Det är lite roligt."
Katarina Karnéus, 50 år, bor i Stockholm med man, tre pojkar och en katt.
Nästa roll: Klytaimnestra i Richard Strauss Elektra, premiär 4 februari 2017.
