Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Hedin | Inte gå under

Malin Hedin | Inte gå under

Malin Hedins roman Inte gå under borde väcka debatt om den svenska skolan, skriver Johan Werkmäster, som bortom ämnets angelägenhet ser en rad litterära brister.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Malin Hedin

Inte gå under

Norstedts

Visst finns det stora brister i dagens svenska skola, men det finns knappast några enkla svar (mer disciplin, fler prov, betyg från första klass) på hur man ska komma till rätta med dem.

Kanske är det också lätt att glömma att de flesta elever som har genomgått grundskola och gymnasium trots allt är frimodiga, självständiga, ambitiösa, någorlunda välutbildade individer som längtar efter jobb. Vilket samhället alltför ofta inte kan erbjuda dem.

Men vissa skolor är naturligtvis sämre än andra. Malin Hedin som debuterade 20 år gammal med boken Fjäril utan vingar (2002), och som på senare år har arbetat som lärare i Västerås, tecknar i sin andra roman, Inte gå under, ett skräckexempel på hur det ibland kan vara. Nyutexaminerade läraren Mirjam, full av framtidstro, får en tjänst på ett friskolegymnasium i en mellansvensk stad och är lycklig över chansen att få utöva ”världens bästa yrke”.

Entusiasmen övergår dock redan efter några veckor i frustration. Skolans ägare – av lärarna ofta kallad ”hallicken” eftersom hon också driver en resebyrå som anordnar resor för singelkvinnor till Ghana – har sjukskrivit sig och gjort sig oanträffbar. Totalt köpstopp råder, inte ens pennor får köpas in, skolbibliotek och kurator saknas, läroböckerna är från 1970-talet. Personalomsättningen är enorm; allt är i princip kaos.

Anledningen till att Mirjam inte omedelbart överger detta sjunkande skepp är ansvaret hon känner gentemot eleverna, inte minst invandraren Azad som misshandlas i sitt hem och som hon tar under sina vingars beskydd på ett sätt som strider mot de flesta regler.

Malin Hedin har skrivit en roman som lever på engagemanget.

Rent litterärt har den brister: alltför många småord, för mycket upprepningar, ett språk som är korrekt men ofta saknar lyster. Men berättelsen i sig är stark, upplysande och beaktansvärd; den borde väcka debatt.