Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Malcolm Gladwell | David och Goliat – Konsten att slåss mot jättar

Med lätt penna och god blick för vardagens äventyr gjuter Malcolm Gladwell liv i skenbart enkla historier. Problemet är att han inte nöjer sig med att vara historieberättare, skriver Malin Lindroth som läst hans senaste bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

SAKPROSA

SAKPROSA

Malcolm Gladwell

David och Goliat – Konsten att slåss mot jättar

Övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn

Volante

Jag har haft svårt att sätta tummen på vad jag egentligen tycker om Malcolm Gladwells populärvetenskapliga böcker. När böckerna sågas – och de sågas ofta med besked – som missvisande feelgood får jag lust att försvara berättaren och ärendet. När läsare däremot hyllar Gladwell som en stor tänkare – ”det han tänker i dag tänker vi andra i morgon” – får jag bita mig i tungan för att inte fara ut i en lång, besk utläggning om intellektuella partytricks för den urbana medelklassen. Under läsningen av Gladwells senaste bok David och Goliat – om konsten att slåss mot jättar pendlar jag friskt mellan ytterlighetskänslorna, från nyfikenhet, till upprymdhet, till en översvallande lust att slänga boken i väggen, allt under loppet av en och samma läskväll.

I grunden har jag stor respekt för Gladwells ambition, som allt sedan debuten -00 har handlat om att vara den intellektuella trickstern, hen som vänder och vrider på tidsandan och pekar ut växeln som får slentrianmässigt tänkande att skifta spår. I debutboken handlade det sociala epidemier. Sedan dess har han skrivit om framgångsfaktorer och intuitiv intelligens. Nu handlar det om att vända upp och ned på allt man möjligen trott sig veta om makt och maktlöshet. David mot Goliat. Underdogs mot auktoriteter, i alla sammanhang.

Var finns styrkan i svagheten och svagheten i styrkan? När Gladwell, i bokens första kapitel, återbesöker den bibliska historien om jätten och herdepojken gör han det med vad han beskriver som en ny blick på maktförhållandet. Att betrakta David som den svagare, som får jätten på fall av en lycklig tillfällighet, är i själva verket en feltolkning, menar Gladwell. Med hänvisning till ett resonemang om stenslungans överlägsenhet – enligt experten i forntida krigsföring ska den ha varit lika förödande för Goliat som en modern automatpistol – drar han istället slutsatsen att David hela tiden varit den starkare. Sedan följer en kavalkad med historier som stödjer tankesprånget. Vi möter dyslektiker som blivit framgångsrika entreprenörer. Ett flicklag i basket, som vinner alla matcher genom att förhålla sig okonventionellt till reglerna. En pappa till en mördad kvinna som finner ett sätt att rädda sex liv om dagen. Och många fler, som alla funnit tillgången i bristen, förmågan i oförmågan.

Gladwell, som jämte författarskapet skriver för The New Yorker, har sin främsta styrka i berättandet. Med lätt penna och god blick för vardagens äventyr gjuter han liv i skenbart enkla historier. Problemet är att Gladwell inte nöjer sig med att vara historieberättare. Istället driver han sina idéer som vore de teser i en akademisk uppsats. Allt ska backas upp med lösryckta forskningsrön, stapeldiagram och den inverterade U-kurvan som han ständigt återkommer till.

Tanken tycks vara att på en och samma gång presentera förenklade forskningsrön, underhålla och stärka, som i en självhjälpsbok, men genre-kompotten skär sig rejält. I ljuset av alla siffror och expertröster bleknar Gladwells berättarröst till den grad att jag börjar undra om han inte är på väg att falla offer för den auktoritetstro som boken vill göra upp med. Att världsbilden är så amerikansk med fullt fokus på individens handlingskraft gör det hela än mer komplicerat. Gladwell skriver trots allt inte i självhjälpsgenren där stärkande anekdoter kan räcka nog så långt utan gör också anspråk på att säga något om hur världen i stort fungerar. Att då helt utelämna alla nyanser av maktlöshet, som inte stödjer de positiva budskapen, kan i förlängningen bidra till en farligt missvisande bild av makten.

I en intervju i Svenska Dagbladet i januari beskrev Malcolm Gladwell sina böcker som en sorts intellektuella thrillers och poängterade vikten av äventyr i berättandet. I mina ögon blir han mer av en äventyrare, som med ryggsäcken full av utrustning blir stående på tröskeln, oförmögen att komma iväg.

Gladwells tankar om styrkan i svagheten är ju hur intressanta som helst och borde kunna utmana en rad populära honnörsord, inte minst de som rör detta diffusa som kallas ”talang” och ”begåvning”. Problemet är att han, så länge som han är så upptagen med att föra sin idé i bevis, aldrig släpper tanken fri på det sätt som är den intellektuella tricksterns särskilda uppgift och privilegium. Vad hade hänt om Gladwell hoppat över tabellerna, forskningsrönen och kurvan och istället tagit fasta på styrkan som berättare, odlat sin lekfullhet, eftertänksamhet och berättarens öppna läsartilltal, det som säger ”tänk om ...” snarare än att slå fast hur det ligger till.

För egen del tror jag ju att det är först då som ett äventyr värt namnet kan ta sin början.