Innan jag träder in i Makode Lindes magnetiska utställning Taboo fetisch på Lokstallet i Strömstad utrustas jag med en svart mask med röd mun och grova vita tänder. Jag har med ens bytt hudfärg och skulle kanske inte gå till banken med den utstyrseln, men i en konstlokal kan jag tro mig träda in i mörkrets hjärta.
Makode Linde satte hela rasismdiskursen i snurrning när han överraskade kulturministern på Moderna museet förra året. Kakan hon så oskuldsfullt skar upp var en svart Venus med Makode Lindes huvud. Painfull cake hette verket. Linde gav skriande röst vid ingreppet. En tårtbit är inte alltid a piece of cake.
Det viktiga var att Makode Linde inte var där för att utskriva någon korrekt politisk undervisning utan för att göra vad konst kan göra – skapa en produktiv förvirring i vaneseendet. Detta gör han med allvar och humor genom att besvärja den koloniala grotesken i ”the black face”, det svarta ansiktet som blivit en vit projektion för grymhet, barnslighet, dumhet, undergivenhet, afromantik ...
Klichén om det svarta ansiktet är en rasistisk stereotyp, men som en sådan utlöser den därför också moraliska brandkårsutryckningar. Förbudet mot Tintin i Kongo, förtrytelsen mot Stina Wirsén för hennes figur Lilla Hjärtat, etc. Makode Linde skär rätt igenom de enkla uppställningarna genom att vända dem och provocera de vita mytologierna med ett illmarigt flin.
Utställningen i Lokstallet är indelad i en svart och en vit del, där den förra är den klart mest intressanta. Svartmaskerad stiger jag in i en nedsläckt Dödskallegrotta med fosforescerande färger. Tre gulliga småbarnsporträtt har fått svart hudfärg, men alla har de också fått en hand avhuggen. Händerna ligger i självlysande färg i ett hörn. Se där den koloniala bestraffningen som afrikansk symbolik.
Makode Linde arbetar i flera material och tekniker – foton, grafiska arbeten, readymades, repliker, installation. I det mörka rummet finns ett altare myllrande av små svarta figurer men också en Moses/Gudfader och en Pirat i svartmålad helfigur. Det ser både skönt och knäppt ut. Hur han går vidare är dock svårt att veta. Själva det postkolonialistiska materialet är gränslöst, men idéer upprepar sig lätt. Konstnären finns emellertid också själv med, iförd galen mössa och med M-logga på armen i svart, rött och vitt. Snarlikt en hakkorsarmbindel. Han är numera verksam i Berlin.
Det som gör Makode Lindes konst så vital är att den inte är programmatiskt allvarlig utan omtumlande i spelandet mellan grimas och kritik, populärkulturell lek och giftigare ironi. Om man så vill en afrikansk karnevalisering av en allestädes spridd vit mytologi.
Som en märklig pendang till incidenten med kulturministern fick utställningen i Strömstad ett sällsamt förspel. När Linde mitt i natten snickrade sin utställning färdig fick han oväntat besök av en påstruken vit inföding som blev upphetsad av vad han såg och pucklade på konstnären med sin medhavda, blågula båtflagga. Kanske var han inspirerad av Sverigedemokraternas BUS-grupp (Brun Utan Sol) i Stockholm. Tala om konst som katalysator. Utställningen är ett starkt och snabbt initiativ från Strömstads kommun.
