Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Maja Hagerman.

Maja Hagerman | Försvunnen värld

Maja Hagermans Försvunnen värld, om den stora arkeologiska utgrävningen norr om Uppsala, tecknar en delvis ny bild av forntiden. Erik Andersson har läst hennes bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Maja Hagerman | Försvunnen värld

Norstedts

Myten om Atlantis sjöngs tidigast av Platon, en moralitet som beskrev hur en framstående kultur på en ö eller kontinent ute i Atlanten bokstavligen gick under när den kom i kontakt med de dygderika urathenarna. Sången togs upp långt senare av Olof Rudbeck den äldre, som enligt Nordisk familjebok var ”begåfvad med en basröst af fenomenal styrka, med hvilken han bidrog att förhöja alla festligheter i Uppsala”.

Tanken på Sverige som det forntida Atlantis har kritiserats med kraft ända sedan den stormaktstid som frambragte den, men vad som framför allt skiljer dessa riken åt måste väl vara att Atlantis är mest bekant för att det sjönk medan den skandinaviska halvön i många tusen år har stigit och stiger alltjämt.

Det är denna landhöjning som Maja Hagerman inledningsvis besjunger i Försvunnen värld, en historia huvudsakligen om Uppland, landet som kom upp. Det blir nästan en skapelseberättelse, där allt först är hav, kobbar och säljägare, sedan strandängar och boskapsskötare, sedan rik mylla och bönder. Upp till två kilometer kunde strandlinjen förskjutas per sekel, och det är klart att folk måste ha märkt det. Kanske ingavs de en känsla av utvaldhet, spekulerar Hagerman. Så länge man hela tiden fick mer mark att disponera var det väl i alla fall ingen som hade något att invända.

Det har länge funnits en tyst överenskommelse mellan forntidens människor och arkeologerna. Alla får leva som de vill och tro på vilka gudar de önskar så länge de begraver sina döda i grusåsar och lägger stenar ovanpå så att arkeologerna kan hitta dem. Mer och mer tyder dock på att fornmänniskorna har sagt upp kontraktet och börjat bete sig på helt oförutsägbara sätt. En grav kan numera vara vilken bumling som helst där man har bränt och finfördelat ett skelett och sedan strött ner några ynkliga smulor och lagt ett par skärvstenar som skydd.

Ännu värre är de helt fyndtomma gravarna. Är det över huvud taget fråga om en grav om ingenting har begravts? undrar en bekymrad arkeolog.

Det beror förstås på hur man definierar en grav. Det är litet grand som när en förstoppad person går på toaletten och kommer ut igen med oförrättat ärende. Har han då gått på toaletten eller inte? Kanske är det i första hand ett språkligt problem.

I början av 2000-talet fick arkeologerna ett tillfälle att återta initiativet. E4-an norrut från Uppsala skulle skära sig igenom kulturbygd och skog: åtta mil ny väg fram till Mehedeby vid Dalälven. Man grävde på de förväntade ställena och fick många överraskande resultat; man grävde på ställen med sämre indikationer och gjorde ännu fler fynd.

Säga vad man vill om uppdragsarkeologi, men det verkar nyttigt att ibland bli tvungen att gräva ex muralis. Särskilt i en trakt som Uppland där landskapet hela tiden har varit statt i förändring: platser som på våra kartor tycks strategiska för handel och försvar kan ha legat under vatten vid Kristi födelse — och omvänt kan en svårgenomtränglig granskog ha hyst de mest raffinerade kultanläggningar under yngsta stenålder.

Den så kallat fyndtomma tiden under förromersk järnålder visade sig inte alls så glesbebodd nu när arkeologerna kunde få en bredare bild av den. Det fanns oanade mängder av hus, så många att gravarna inte räcker till för att befolka dem (det är förfädernas smusslande med skeletten igen). Den kraftiga inflyttning eller kolonisation som skulle ha ägt rum under folkvandringstid tycks nu mindre sannolik, och eldbegängelse, detta skick som vi lärt oss spreds över hela Europa under bronsåldern, förefaller nu ha ägt rum i mindre skala under hela senneolitikum.

Dokumentationen av utgrävningarna är omfattande. I trettiotvå häften har resultaten av de större undersökningarna redovisats, och sedan finns det sex digra volymer där materialet sammanfattas och problematiseras. Maja Hagerman måste ha haft ett styvt jobb med att sätta sig in i allt detta, trots att hon är en rutinerad historisk skribent. Hon har lyckats göra en sammanhängande och i stort sett kronologisk berättelse av den uppländska historien från stenåldern och fram till historisk tid.

Men så är det detta med sången. Utan människor som levt och känt och tänkt ekar det ganska tomt i arkeologin. Hagerman fyller på med rön ur religionshistoria, ortnamnsforskning, etnologi och psykologi, och hon snålar inte med sin inlevelse.

I huvudsak håller hon balansen mellan redovisning av fynd och egna tolkningar. Man bör ha i åtanke att bevisbördan ser olika ut: en tolkning måste vara rimlig och möjlig att försvara, medan ett fynd … ja, som de här utgrävningarna har lärt oss, kan ett fynd passa in i den etablerade vetenskapen hur dåligt som helst.