Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Magnus Linton | Knark – en svensk historia

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Magnus Linton | Knark – en svensk historia

Sverige har Europas näst högsta narkotikadödlighet. Trots tjusiga visioner om ett narkotikafritt samhälle lämnar rehabilitering av heroinmissbrukare i dag en hel del övrigt att önska. Hanna Jedvik har läst Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Magnus Linton

Knark – en svensk historia

Atlas

Du som på något sätt har varit i kontakt med heroinberoende vet vad jag pratar om. Om inte; desto viktigare att du läser Magnus Lintons debattbok Knark – en svensk historia. Eller åtminstone texten nedan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Det ska vara jobbigt att knarka” har nämligen varit modellen för den svenska narkotikapolitiken de senaste fyrtio åren. Ständigt med enveten strävan mot det narkotikafria samhället där nolltolerans mot droger är den allenarådande linjen. Utifrån detta har all politik som rör droganvändande utformats. 1978 slog den borgerliga regeringen bland annat fast ”att allt bruk är missbruk” och att ”Narkotika aldrig kan accepteras som en del av vår kultur.” Det här har varit viktiga hörnstenar i den svenska narkotikapolitiken.

Dessa riktlinjer följdes sedan upp av den socialdemokratiska regeringen, som 1984 betonade att narkotika är ”ett i högsta grad främmande inslag i våra levnadsvanor”.

Det politiska målet var solklart: att skapa ett narkotikafritt samhälle och Sverige skulle gå i bräschen i kampen mot narkotikan. Vilket land var bättre lämpat för den uppgiften än det land som med hjälp av sina folkrörelser inom loppet av ett halvt sekel hade lyckats råda bot på trångboddhet, fattigdom, sjukdomar och supande? Självklart skulle Sverige visa vägen även när det kom till frågan om det förföriska och förrädiska knarket.

Att Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia är ett inlägg i den nästan helt utdöda narkotikadebatten gör han ingen hemlighet av. Hans förhoppning är att i bästa fall rädda liv, säger han i inledningen. När jag påstår att debatten om narkotikapolitiken är död syftar jag inte på de legaliseringsivrare av cannabis, vars röster har hörts, i Sverige främst från liberalt håll, de senaste åren. Ej heller på den legaliseringsvåg som smyger fram över vissa delar av USA, Europa och Sydamerika. I frågan om legalisering tar Magnus Linton heller inte ställning. Vad han däremot gör är att han undersöker de strömningar som från början formade den svenska drogdebatten och drogpolitiken, för att sätta dem i sitt sammanhang och hjälpa till att förklara samtidens missförhållanden.

Varför har Sverige näst högt dödlighet inom EU vad det gäller narkotikarelaterade dödsfall? är då en relevant fråga att ställa sig. Och varför står det svenska samhället så handfallet inför detta faktum och varför håller vi benhårt fast vid en politik från sjuttiotalet? Här drar Magnus Linton i nödbromsen och visar på kopplingarna tillbaka till sjuttiotalet då psykiatern och forskaren Nils Bejerot kom att prägla den ideologi som sedan fick ligga till grund för den svenska drogpolitiken. Han var en aktiv debattör som även utbildade den svenska polisen i narkotikafrågor.

Bejerot slog också fast att missbruket smittar mellan individer, så kallat epidemiskt missbruk, och riskerar att sprida sig som en farsot över landet. Stora resurser satsades därför på det preventiva arbetet för att förhindra unga att gå ner sig i droger. Bejerots tes var att den erfarne narkotikamissbrukaren med vana att injicera lurar in den helt oerfarne och delar med sig av sin kunskap. Inkörsporten är lättare droger som cannabis och hasch och därför sattes likhetstecken mellan alla olagliga substanser.

Och så här långt är det väl egentligen inte så värst problemtyngt. Droganvändandet bland unga i Sverige är något av det lägsta i världen och här finns fortfarande en inneboende skepsis mot det normbrytandet som användandet av olagliga droger innebär. På så vis har den preventiva drogpolitiken varit framgångsrik, om man får tro såväl Magnus Linton som folkhälsominister Gabriel Wikström (S) som säger sig vara nöjd med den svenska modellen utifrån den preventiva aspekten (Aktuellt 14/9).

Vad Linton gör är att han med hjälp av bland andra forskare, personer med beroendeproblematik och anhöriga lyfter fram de problem som uppstår när narkotikapolitiken omvandlas i praktiken vad det gäller de tunga missbrukarna. Framför allt då vi fortfarande dras med ett uppfostrande arv där narkotikabruk anses innebära ett moralistiskt och kulturellt förfall.

Det finns alltså ett självändamål i att den drogberoende ska slå i botten innan hen vill eller kan be om hjälp. Samhället ska rent av hjälpa individen att nå denna botten. Trots att det kan vara en fråga om liv och död. Livsstilen som drogandet innebär ska i sig verka avskräckande. Detta, i kombination med nolltoleransen, gör framför allt behandling och rehabilitering extra knepig i Sverige. Och, om man får tro Linton, utgör nolltoleransen också själva kärnan till att vi har Europas näst högsta narkotikadödlighet.

Som ett exempel på nolltoleransens motsägelsefullhet har Göteborg än i dag inget sprutbytesprogram. Västra Götalandsregionen vill införa ett sådant, ändå röstade kommunfullmäktige nej till förslaget så sent som i april i år eftersom man inte vill hjälpa knarkare att knarka. Trots att folkhälsominister Gabriel Wikström har riktat stark kritik mot Göteborg på den här punkten.

Göteborg avviker även vad det gäller metadonprogram. I Uppsala införde man denna form av medicinering mot heroinberoende 1966. I Göteborg först 2004. Då metadon av vissa fortfarande anses vara lagligt knark finns det i den här staden ett starkt motstånd mot denna behandlingsform. Detta trots att det finns forskning som visar att heroinberoende är betydligt svårare att bryta på livstid än exempelvis amfetamin, eftersom heroinet bygger om hjärnan på ett permanent vis, vilket ofta kräver medicinering livet ut för att förhindra återfall. Och trots att vi numera ger amfetamin som ADHD-medicin till barn och psykofarmaka förskrivs relativt problemfritt. Däremot är metadonprogrammen svåra att ta sig in på och bygger, på grund av nolltoleransen, på ett regelverk som gör det nästintill omöjligt för en missbrukare att sköta sig. Ett snedsteg så kastas du ut igen. Då är vägen tillbaka lång. Än en gång väntar överdosen runt hörnet.

Magnus Linton gör en grundlig genomgång av forskningsrapporter, avhandlingar och annan litteratur. Han driver tveklöst sin tes om att nolltoleransen skördar liv och ror den i hela vägen i land. Även om de flesta intervjupersonerna stödjer hans tes låter han ändå en klok motröst komma till tals i Antonio Maria Costas som poängterar vikten av kriminalisering av alla typer av droger för att minska användandet.

Dock saknar vissa faktapåståenden källhänvisningar, vilket gör att Linton skjuter sig själv i foten något. Speciellt med tanke på hur omfattande källförteckningen ändå är.

När nu folkhälsoministern redan verkar har tagit till sig av kritiken och säger att regeringen ska titta på det här med den nitiska nolltoleransen kanske Magnus Lintons stilla förhoppning om att rädda liv faktiskt lyckas. I Göteborg står hoppet till att kommunpolitikerna äntligen tar frågan på allvar och tar ansvar för de livräddande insatser som faktiskt kan göras.

En heroinmissbrukares liv är ingenting som politiker kan använda för att statuera exempel med. En heroinmissbrukares liv är nämligen lika mycket värt som alla andra människors liv. Läs den meningen en gång till.