Få författare har skildrat helvetet så väl som Magnus Dahlström. Faktum är att min bild av helvetet helt förändrades efter att ha sett, och så småningom också läst, Dahlströms mest skandalstämplade verk, nittiotalspjäsen Järnbörd. Åtta personer i ett väntrum utan dörr, dömda att gång på gång och in i detalj återberätta historien om sina brott – mordbrand, stöld, pedofili, misshandel, barnamord – fick de flesta helveteseldar att blekna i jämförelse. Helvetet, vet jag att jag tänkte då, är förstås den plats där man har fastnat i den värsta historien om sig själv, dömd att återberätta den gång på gång utan att historien någonsin förändras.
I Dahlströms nya roman Psykodrama finns en kvinna som befinner sig i ett närbesläktat limbo. Gång på gång går hon igenom ett splittrat minne: vad var det egentligen som hände den där natten när hon stod i trädgården och såg huset brinna? Till skillnad från de dömda i järnbördshelvetet är kvinnan inte inlåst i en oföränderlig monolog satt på evig repeat utan för en dialog med en manlig terapeut.
Romanen, som är den sista fristående delen i Dahlströms trilogi om utsatthet, utspelar sig till stor del i samma slutna rum, närmare bestämt i den lägenhet där terapeuten har sitt tillfälliga mottagningsrum. Formellt sett pågår samtalsterapi mellan terapeut och patient, men i samtalet finns starka underströmmar som snart tar överhanden.
För varje samtal sker förskjutningar i kvinnans historia, små rörelser som får minnesfragmenten att formera sig till nya sanningar där kvinnan ömsom är offer, ömsom förövare tills man inte längre vet när minnet döljer eller exponerar en faktisk händelse. Magnus Dahlström är ingen Marie Cardinal som skriver om orden som befriar. Istället för att bli en förlösande process utvecklas samtalen i en riktning som gör terapeuten så indragen i kvinnans värld att han inte längre kan upprätthålla sin distans och yrkesroll. Snart börjar rollerna förskjutas till en punkt där det är högst oklart vem som behandlar vem.
I det yttre sker mycket lite. En nagel skrapar mot stolens armstöd. Matlagningslukter tränger in genom ytterdörren. Ändå är det oavbrutet spännande, på ett krypande obestämt sätt. Att förlägga i stort sett hela dramatiken i dialogen är ett radikalt grepp som kräver stilistisk skicklighet av virtuosa mått, men Dahlström har just vad som krävs för att göra ett samtal till en thrillerlik upplevelse. Då och då går terapeuten iväg till en kvinnlig kollega för handledningssamtal, men klarheten uteblir. Sanningen fortsätter att skikta sig, läker aldrig samman till något helt.
Det sönderfallande språket är ett återkommande tema, som dök upp redan i Dahlströms debut, novellsamlingen Papperskorg från 1986. I Psykodrama där samtalandet är själva centrum i berättelsen blir kontaktlösheten svidande synlig.
Med en stil som utelämnar mer än den uttalar blir undertrycket i texten så starkt att jag bara kan läsa tjugo sidor i taget innan jag måste hämta luft, titta upp från texten, gå ett varv i lägenheten, för att skaka av mig känslan av overklighet som är kvinnans och terapeutens. Dahlströms exakt registrerande språk och dröjandet vid nuets detaljer – hårstrån i den glestandade kammen, munnens tuggande rörelser – ger heller ingen chans till smitning eller vila. Liksom instängd i kvinnans historia som aldrig finner framåtrörelsen känns det stundtals som om jag är tillbaka i järnbördshelvetet där historier bara kan upprepas och aldrig leder framåt och ut. Nu är de visserligen två personer som kapslas in i historien, men i övrigt, är det inte samma helvete? Ibland tycker jag det.
Utan fungerande språk och personligheter blir Dahlströms romangestalter välkommet otidsenliga. I en tid som den här, där tron på den entydiga människan är så stark och snabb förlösning i nästan alla lägen betraktas som det mest eftersträvansvärda, blir dessa splittrade, oförlösta, paradoxala människor med sitt brustna språk mer än någonsin angelägna. Texten bågnar av isolering och hot. Samtidigt blir jag upplyft av att läsa om människor vars liv handlar mindre om att lösa eller slänga av sig paradoxer och mer om att bära dem.
Att Magnus Dahlström inte gav ut romaner på femton år är en omständighet som har vevats till leda sedan återkomsten 2011. Ändå kan jag, efter läsningen av denna lysande skarpa, helgjutna roman inte låta bli att ta det igen: jo, visst var det så att under de där femton åren var Litteratursverige både tommare och mindre utmanande än vad det är nu.
ÄMNET
Med nya boken Psykodrama avrundar Magnus Dahlström sin löst sammanhållna trilogi som inleddes med Spådom och Sken. Och Malin Lindroth konstaterar att Sverige var både tommare och mindre utmanande under Dahlströms litterära frånvaro.
SKRIBENTEN
Malin Lindroth är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om Jenny Wrangborgs diktsamling Vad ska vi göra med varandra.
