Det är magnifikt och storslaget så det förslår. Ja, man häpnar inför dimensionerna och det visionära anslaget i regissören Tiina Puumalainens nyläsning av The Phantom of the Opera.
Själva konceptet att flytta Andrew Lloyd Webbers 80-talsmusikal in i operavärlden öppnar för nya scenmöjligheter och nya sätt att förstå musiken. Överlagringarna och sidobetydelserna får verket att djupna och beröra på riktigt. Dekadensens och skräckgotikens lockelser lever här på fler nivåer än de uppenbara.
De vita slöjorna som svävar över den svarta undervattenssjön, där Fantomen glider omkring i sin båt, skapar en isande kyla. Referenserna till Piranesis fängelsebilder, med trappkonstruktioner som bildar oändliga labyrinter på väg ner i underjorden, placerar skräckklangerna i ett suggestivt tankerum. Spelet öppnar sig i många riktningar, inte minst i den vertikala rörelsen mellan operahusets tak där Christine och Raoul förklarar sin kärlek till varandra, teatersalongen där rollerna fördelas och bryts, och källarplanet där Fantomen håller till.
När denna samproduktion mellan Finska Nationaloperan och Göteborgsoperan hade premiär i Helsingfors 2015 fick den strålande recensioner. Det raffinerade uttrycket, med operasångare i flera av de bärande rollerna, får musiken att lyfta. Inte så att opera skulle vara bättre än musikal. Men i just det här verket, med sina metanivåer och brytningar mellan olika tidsepoker, får de teatraliska dimensionerna nya betydelser när det är operasångare som gestaltar dem. I denna föreställning gäller det till exempel Karolina Anderssons tolkning av allt det överdrivna och melodramatiska som hör till operadivan Carlotta. Hennes spel har en sällsam tonträff.
Precis som i Helsingfors görs rollen som Christine av koloratursopranen Sofie Asplund. Hon gör rakt igenom en glänsande insats och lyckas hitta den klara och rena ton som står i förbindelse med musikens ängel, och samtidigt är det just här de mörka stråken kan komma fram. Christine hör ju till båda världarna, hon bär ljuset men är samtidigt ett medel för Fantomens dunkla visioner. Hon färdas från det ena till det andra.
Kopplingarna till Mozart finns på flera nivåer. Det operaverk som Fantomen skapar med Christine som huvudroll heter Don Juans triumf, och tankarna på den tvetydiga Don Giovannifiguren verkar överlag ha varit ett riktmärke för den konstnärliga visionen. Men Christines genombrott som sångerska kommer i ett speciellt ljus på Göteborgsoperans scen med tanke på Sofie Asplunds sensationella insats när hon på kort varsel hoppade in som Susanna i Figaros bröllop för några år sedan. Här möts de båda rollerna, de ljusa och det mörka, det lätta och det svindlande. Det är speciellt att vara med om.
Musikalstjärnan Fred Johanson är också mycket bra som Fantomen, gäckande och diabolisk, som mest övertygande kanske i passagerna där han sjunger i falsett och där själva sårbarheten i gestalten kommer fram. Överlag är det en stark sångarensemble, och orkesterspelet under Nick Davies ledning tillför en klanglig nyansrikedom som Lloyd Webbers musik mår mycket bra av.
Men det som verkligen gör intryck är gränslösheten i den musikaliska gestaltningen. Användningen av det sena 1800-talets dekadensfenomen, med spiritism och magnetism i de mest oheliga föreningar, hamnar i ett nytt musikaliskt rum när enkelheten i uttrycket förbinds med det mörka och gåtfulla. Det handlar om sättet att sjunga, att inte trycka på för mycket, att låta melodierna vara som de är. Då kommer känslosamheten på köpet, och gränslinjerna mellan opera och musikal blir i det närmaste upplösta.
