Det finns något trollbindande i den inledande halvan av Orhan Pamuks nya roman Den rödhåriga kvinnan. En het sommar i mitten av 1980-talet arbetar 16-årige Cem som brunnsgrävarlärling nära ett mindre samhälle några mil utanför Istanbul. Hans far har övergivit familjen och Cem är tvungen att dra in pengar till sig själv och sin mor.
Hans chef, mäster Mahmut, vägleder och lär upp den unge mannen samtidigt som han blir ett slags substitut för den frånvarande fadern. Meter för meter gräver de sig ner mot underjorden, genom sand och sten, dock utan att hitta vatten. Om aftnarna intar de sina måltider under en gnistande stjärnhimmel medan Mahmut berättar sagor och legender som om han själv upplevt dem. Vissa kvällar beger sig Cem till samhället där ett resande teatersällskap ger föreställningar i ett tält. Han har förälskat sig i en skådespelerska, den rödhåriga kvinnan, som är dubbelt så gammal som han själv.
Dessa magiska dagar och nätter – fyllda av svettigt arbete, historieberättande och erotik – får ett abrupt slut när en olycka inträffar. Cem flyr i tron att han har dödat sin mästare.
I romanens andra hälft har 30 år passerat. Vi befinner oss i ett samtida Istanbul som ohämmat sväller och konsumerar landsbygd, traditioner och kulturarv. Cem är en framgångsrik och förmögen byggherre som lever i ett barnlöst äktenskap. Han blir alltmer besatt av några av de mytiska berättelser han stiftade bekantskap med som ung: den västerländska om Oidipus som ofrivilligt mördar sin far och den österländska – hämtad ur det persiska nationaleposet Shahnameh – där hjälten Rustam av misstag dödar sin son.
Här glider romanen in i en annan dimension – inte längre så litterärt trollbindande men likväl läsvärd och intressant, inte minst som kritik av en civilisation där fäder och söner mördar varandra.
