Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/16

Macken är varm och fin - men trist

Galenskaparna och After Shave sätter upp sin tv-serie Macken på Lorensbergteatern. Musiken imponerar men deras 30 år gamla skämt håller inte längre, skriver GP:s Jan Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Revy

Macken - Tv-serien på scen

Lorensbergsteatern

Spelas 100 gånger

Det finns humor som åldras med värdighet. Skämt som känns pigga efter 30 år, sketcher som efter tre decennier av framåtskridande, samhällsutveckling och genustänk fortfarande träffar rätt. Humor som helt tycks undgå tidens tand.

Dit hör inte After Shave och Galenskaparnas gags i tv-serien Macken. Tvärt om. Roy & Roger och deras broderliga käbbel, Knut Agnreds uppskruvade kufar och Claes Erikssons ångestridne krumelur som smyger runt som en idiot på verkstan och driver bröderna till vansinne med sin blåa Volvo 240, allihop skulle de må bra av en rejäl makeover.

"Ring mig sen"

Så även dialogen. Roys favoritstrof "ring mig sen" känns idag lika fräsch som Refaat El-Sayeds doktorshatt, som det bråkades om när tv-serien Macken visades i SVT för första gången 1986. 

Då gick jag på gymnasiet och varenda käft citerade Anders Erikssons småbuttre mackföreståndare, men det som var kul då håller inte riktigt längre, inser jag efter en stunds googlande på gamla Mackenklipp. Därför blir jag också lite tvehågsen när hans storebror Claes Eriksson säger i GP att utgångspunkten för den här scenföreställningen av Macken "har varit det som gjorde allt så bra från början, att allt ska bli så exakt som möjligt". Oj. Aj. Nej.

Och mycket riktigt, för mig och för flera av de premiärinbjudna kändisarna i stolsraderna runt omkring blir det emellanåt långt mellan skratten. Alltför långt. Min stolsgranne gäspar rent av vid ett par tillfällen, och jag förstår honom. Vi kan ju det här. Vi har redan sett allt. När man känner igen varenda nummer, när man har kunnat sketchernas slutknorr i 30 år, då blir det svårt att hålla intresset vid liv. Tänk om Claes Eriksson kunde ha placerat sin mack i nutid, satt den i ett aktuellt sammanhang, något som inte doftade av folkhem och Bosse Larsson. Det hade kunnat bli intressant på riktigt.

Snygg scenografi

Det sagt finns här mycket som fungerar bra också, somligt rent av klockrent. Scenografin är genomgående snygg och smart löst, bandet är ett jättelyft och flera i humorgruppen imponerar fortfarande i sina sångnummer. Inte minst Per Fritzell som nästan får publiken att riva den 100-åriga teatern med sin sköna truckdrivingsång, och som lockar till många förväntansfulla skratt redan i upptakten av sin husvagnssång.

Slutet är också varmt och fint, när publiken står upp och sjunger Det ska va gött att leva tillsammans med hela ensemblen framme vis scenkanten. Då är det ren kärlek i luften. 

"Lojal och hängiven publik"

För det är ju så. Igenkänningens kraft är stark, och Galenskaparna och After Shave har en otroligt lojal och hängiven publik. Emellanåt känner man sig som en redig partydödare som inte orkar skratta när Roy för femte gången letar efter den vita Opeln och säger "den är la här nånstans".

All heder också åt de nya ansiktena i gänget, skådespelaren Charlott Strandberg (som medverkat i flera av Galenskaparnas filmer och sjunger riktigt fint) och Lasse Beischer, från clowngänget 123 Schtunk, som både låter och ser ut som Peter Rangmar. 

Macken på Lorensbergsteatern har egentligen bara ett enda problem. Det blir aldrig särskilt roligt.