Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/8

Mörkt, trångt och instängt

En halv båt vänder aktern mot besökarna i ett hörn inne i Emigranternas hus. Via en öppning i skrovet kan man gå in och få en känsla av hur tredjeklasspassagerarna hade det på väg mot det nya landet.

Det var från Packhuskajen de reste, de som drömde om ett bättre liv på andra sidan Atlanten. Och de var många, nästan en femtedel av Sveriges befolkning. Härifrån gick Wilsonlinjens gröna båtar, kallade Green Parrot, till Hull i England. Emigranterna reste sedan vidare mot Liverpool eller South Hampton där Atlantångarna väntade.

Idag finns ingenting som visar på Packhusplatsens historiska anor.

- Inte en skylt, inte ens en minnesplakett, säger Anders Sporsén Eriksson och drömmer om ett riktigt emigrantskepp vid kajen.

Han är pedagog på Emigranternas hus som ligger på andra och tredje våningen i Tullhuset, ovanför Casino Cosmopol.

Nytillverkad dassists

I trappan upp har vi mött mångsysslaren Henrik Wallgren med en nytillverkad dassits i händerna, ännu en pusselbit i den nya utställningen om utvandrarnas liv ombord.

- Det var vanligast med toaletter på däck, men det fanns i tredjeklass också åtminstone på en båt. Den hade en öppning där havsvattnet sköljde in. Vi ska dra in ett rör med vatten så ljudet hörs, säger Anders Sporsén Eriksson.

Tanken är att skapa en känsla av instängdhet och äckel. Det mesta av miljön är klar så här ett par veckor före öppningen. Men ljud ska läggas till. Och lukter.

- Syntetiska dofter blir för dyrt, vi kommer att hänga upp lammfioler och torkad fisk bland annat.

Genom ett galler i taket rör sig ljuset fram och tillbaka med hjälp av en sinnrika konstruktion med en skivspelare och ett snöre. Det ger en illusion av att det gungar.

- Om man sitter vid bordet ett tag blir man sjösjuk.

Insamlade på loppmarknad

De flesta passagerare hade aldrig varit till sjöss, det ska fejkspyorna bland sågspånen på golvet vittna om. Utställningen betonar upplevelse, här finns inte så mycket text. Båten är en kopia av Wilsonlinjens fartyg, inte helt autentisk dock, skrovet som ser ut som plåt är i själva verket av masonit. Och föremålen inne under däck är insamlade på loppmarknad, men det var ungefär så här det kunde se ut. Kojer med halmmadrasser, kläder på tork och koffertar staplade på varandra. Trångt, mörkt och instängt.

Innan besökarna släpps in i båten får de en biljett, en lykta och en uppgift att hitta ett antal föremål, första bokstaven i dessa bildar ett namn på någon av de nio personer vars livsöden sedan presenteras utanför båten.

Här finns kändisar som Joe Hill, eller Joel Hägglund som han hette egentligen, och Harry Martinssons mamma. Det har inte varit lika lätt att hitta material om mer okända människor, men här finns också berättelser om dem. Alla är autentiska livsöden.

Saccosäckar fyllda med hö

Förhoppningen är att upplevelsen ska väcka nyfikenhet och vilja att veta mera. I ett hörn ska det sedan finnas böcker och saccosäckar fyllda med hö för den som vill slå sig ned och läsa mer.

I trappan upp ska bilder från 1800-talets Fattigsverige visas tillsammans med aktuella bilder från Afghanistan, Syrien och Palestina under rubriken Vad lämnar du? Ett sätt att dra paralleller mellan då och nu.

Emigranternas hus har öppettider som begränsar tillgängligheten, det är bara öppet 10–16 på vardagar. Anders Sporsén Eriksson skulle önska att öppettiderna var generösare, men menar att pengarna inte räcker till. Många skolklasser kommer dock hit. Några har redan fått tjuvtitta på utställningen. En del med egna erfarenheter av att lämna sitt land.

- En somalisk pojke blev så förvånad. Han kunde inte tro att det här var Sverige. För bara hundra år sedan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.