Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Invigning för 40-årsjubilerande festival.

Många minnen för jubilerande filmfestival

Boken om Göteborgs filmfestivals 40-åriga historia hade vunnit på ännu mer resonerande, tesdrivet innehåll till förmån för årsvisa nedslag, menar Bella Stenberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Jon Asp
Draken och demonerna
Boken om Göteborg Film Festival
Filmkonst nr 137/Göteborg Film Festival

Min kanske mest minnesvärda upplevelse på Göteborgs filmfestival är inte en film (jag fick aldrig tag på biljetter till En halv gul sol 2014) utan samtalet om ”historieberättande och kolonialism då och nu” med Chimamanda Ngozi Adichie. Inte för att samtalet i sig var så fantastiskt – men hon var det – utan för krocken mellan den nigerianska författaren och samtalspartnern Jannike Åhlund och hur Adichie elegant kontrade hennes dåligt pålästa frågor med en blick eller en miniföreläsning. Fullt förståeligt var reaktionerna efteråt många och kritiska. 

I jubileumsskriften Draken och demonerna beskrivs samtalet kort som en ”omdebatterad master class” bredvid ett konstnärligt halvprofilfoto på Adichie och hennes frisyr. 
Göteborgs filmfestival fyller 40 år 2017 (om vi bortser från den där trettonde festivalen som hoppades över och genomfördes som enkvällsarrangemang fredagen 13 januari i år) och visst är det passande med en summering av historien och en titt framåt. En kort sammanfattning: Första året visades 17 filmer på tre biografer och med 3 670 sålda biljetter, förra året visades 450 filmer från 84 länder och med 130 000 besök (besök – inte besökare). 

Draken och demonerna, döpt efter festivalens paradbiograf och ett uttalande från författaren Maxim Gorkij efter att 1896 ha sett en av de allra första filmvisningarna i Moskva, är i stort en hyllningsskrift. I ungefär samma stil som exemplet ovan snuddar den men inte mycket mer än så vid problematik som ekonomi, interna bråk och juryskandaler. Bokens författare, filmkritikern Jon Asp, börjar med en genomgång av festivalens historia, från starten 1979 med tre relativt årtiondetrogna kapitelnedslag fram till förra året. Och det är nästan synd. För de efterföljande, mer resonerande och tesdrivande kapitlen om filmprogrammet, om platsen och publiken, om branschen och politiken samt framtiden är mer engagerande och samtidsrelevanta. Särskilt i jämförelse med att hålla ordning på alla G-män: från grundarna och eldsjälarna Göran Bjerkendal och Gunnar Carlsson till Gunnar Bergdahl och Clas Gunnarsson. 

Skämt åsido är såklart även festivalens utveckling från entusiastdriven till en av Europas största intressant, såväl anekdoterna kring visningar som diskussionerna kring om det ska vara smalt eller brett (och kritiken mot båda), hur nordisk film fått ett större utrymme, och varför tävlingsmomenten har tillkommit. Men historien är bitvis seg att engagera sig i, och för den som är filmentusiast mer än specifik GFF-entusiast är det ofta mer givande med en inblick i vilka filmer som väljs och varför, hur ofta öppningsfilmerna varit misslyckade val, hur tankarna gått genom åren och hur konkurrensen från andra filmfestivaler och filmbolagen påverkar. I framför allt texten om hur programsättningen hade Asp gärna fått gå ännu djupare. Göteborgsvinkeln inkluderas förstås också, vad festivalen betyder för Göteborg och vad staden och göteborgarna betyder för festivalen. Mycket, är det kortfattade svaret.