Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Författaren. Alfred Ruth är före detta journalist och IT-entreprenör. Bild: Sofia Runarsdotter

Märkligt stillastående om hotet från maskinerna

Fermis filter är första delen i en planerad trilogi om en framtid där maskinerna överglänser människorna. Ragnar Strömberg läser en informationstung hjärnornas strid.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Alfred Ruth

Fermis filter – en anledning att finnas

Teg Publishing

”Om man tar alla galaxer i universum och multiplicerar med antalet stjärnor per galax, antalet beboeliga planeter per stjärna och sedan uppskattar på hur många av dessa… som liv borde uppstå och utveckla intelligens… så borde universum krylla av rymdvarelser.”

Men det gör det ju som bekant inte och det är denna paradox, uppkallad efter fysikern Enrico Fermi, som är utgångspunkten för teknikentreprenören Alfred Ruths debutroman Fermis filter – en anledning att finnas till.

LÄS MER: Som en modern Du sköna nya värld

Romanen utspelas år 2048 när automatiseringen gjort människor överflödiga på arbetsmarknaden. Maskinerna har inte bara tagit över i stort sett all produktion av varor och tjänster, utan också de flesta samhällsfunktioner. Det enda som fortfarande styrs av mänskliga beslut är kontrollen och övervakningen av medborgarna.

Vid första anblicken förefaller den värld Ruth låter läsaren möta, vara posthistorisk, stillastående. En förverkligad utopi där all mänsklig, kollektiv interaktion och förändring av sociala och politiska villkor tycks utesluten.

Men utvecklingen av AGI, generell artificiell intelligens, har lett till en teknologisk kapprustning som nått en kritisk punkt.

För en maskin som är lika intelligent som människan, kommer genom sin snabbhet snart att överträffa sin skapare och då kommer den också att kunna konstruera ännu snabbare, ännu smartare maskiner.

LÄS MER: Berättande som kan betvinga döden

I romanens informationstunga upptakt – lärorik och medryckande som populärvetenskapligt föredrag, men ogestaltad och omständlig som exposition, blir huvudpersonen Ariel Valentin, en svensk programmerare som bor i San Francisco och tillsammans med sin radarpartner Josh försöker skapa en säker övermänsklig intelligens, deporterad till Sverige.

Ariel, som vi direkt får veta har kronisk cystisk fibros och är dödsdömd utan sin medicin, är övertygad om att haken med Fermis formel är att rymden är tom för att intelligent liv förgör sig själv mycket snart efter att det blivit intelligent.

Därför måste man ge AGI-maskinen en uppgift den inte kan klara av, till exempel att räkna ut alla decimalerna i talet pi, annars kommer den att utplåna oss för att så skapa sitt dödsrike, likt HAL i Kubricks 2001.

Det som sedan följer är en fyrahundra sidor actionspäckad jakt, där alla världens underrättelsetjänster söker med drönare och lykta efter Ariel, som blir för- och bortförd av en aktivist från Fellingsbrorörelsen, en sekt som lever i en ”amishliknande” utopisk gemenskap.

Förvecklingar och vändpunkter duggar tätt i den hårt mallade thrillerintrigen, som skruvar upp tempot när NSA skickar sitt äss, den givetvis vackra och stentuffa superagenten Ava Peterson, till Sverige för att leda spaningen med en grupp svenska poliser som blodhundar.

Att Ruth betatestat Fermis filter är en omständighet som gör den till en perfekt metafor i sig för den robotiserade samhällsordning som är dess scenrum.

Och kanske är det också detta som gör att den denna första del av en planerad trilogi, trots all den flyhänt hanterade händelserikedomen är märkligt stillastående.