Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Destroyer på Roskildefestivalen för ett par år sedan.

Lysande Destroyer förtjänar större publik

RECENSION: Klockrent när Destroyer står på Pusterviks scen.

Konsert

Destroyer

Pustervik

Genre: Rock

Publik: 150

Jag har alltid föreställt mig Dan Bejar som den där ensamvargen som låser in sig i en studio med stora visioner och uttänkta teser om låtskrivandets innersta väsen. Destroyer var åtminstone i början helt och hållet ett soloprojekt som han drog i gång i mitten av 90-talet i hemstaden Vancouver. Men när jag upptäckte honom några år senare var han en del av bandet New Pornographers - som fortfarande existerar - och i dag är lo-fi-åren långt borta även med Destroyer, som live är tio personer, om jag räknade rätt.

Så någon ensamvarg är han inte idag, men skivorna, särskilt de två senaste, lysande albumen Kaputt (2011) och Poison season (2015) är ambitiöst producerade, i det närmaste konceptuella, med ett sound som på olika sätt refererar till det förgångna, främst det sena 70-talet och första halvan av 80-talet. Steely Dan och Roxy Music har nämnts, som referenspunkter, men jag tänker ibland på Prefab Sprout och även om Dan Bejars gamla idol (?) David Bowie inte märks lika tydligt som på tidigare skivor finns han där någonstans, i bakgrunden, och spökar. 

Å andra sidan befinner han sig i en litterär amerikansk indietradition, med John Darnielle (Mountain Goats) och Sufjan Stevens som andra medlemmar i det sällskapet. Det som slår mig live är dock inte så mycket texternas komplexitet utan just låtskrivandet, han betar av stora delar av senaste skivan och i princip varenda låt är, ja, klockren. Snillrika melodier och märkliga, lockande arrangemang, inga stråkar live, men det är uppenbart att låtarna i så hög utsträckning som möjligt ska efterlikna studioversionerna.  

Ibland är det typiskt indieskrammel, med elgitarrer som väsnas, men pianot och keyboards tar ofta större spelrum liksom blåset, där en, ofta, elektrifierad trumpet och saxofonen åker ut och in i låtarna, utan att det blir smörigt, det förstärker melodierna på något märkligt sätt. 

En lysande låtskrivare. En sångare med karaktär. Synd att det krockade med mycket annat den här sommarkvällen. Destroyer förtjänar en mycket större publik.