Passagen till den lastbara lusten på Nationalmuseum leder mellan två jätterumpor. Jacob Jordaens dramatiska 1600-talsmålning Kung Kandaules av Lydien visar sin gemål för Gyges och Gisela Schinks monumentala fotocollage Vem vore jag om jag inte försökte. Vår tids porrigt stylade tjej exponerar skinkorna när hon klättrar uppför en bokhylla. Hon vill ha både kroppens och bildningens väg. Barockens dallrande skönhet kurtiserar betraktaren med både bakdel och en blick över axeln, samtidigt som två män tittar på henne i smyg.
Nationalmuseums erotiska utställning rör sig mellan tidsmässiga och moraliska motpoler. Den omfamnar femhundra år av sexuellt tänkande, från renässansens dygdefulla jungfrur till fittor blottade i feminismens namn. Nakna nunnor. Tvättäkta kyskhetsbälte. Porriga tuschteckningar av Johan Tobias Sergel. Kyrkans förmanande finger och onanerande najader.
Riktigt så roligt blir det dock inte. Trots styrkan hos enskilda verk passerar merparten av utställningen utan höjda ögonbryn. Det blir lätt att bara se målningarna så som man alltid sett dem, hängande i Nationalmuseums permanenta samlingar. Märkligt formade bröst, stenlik hud och ett slappt hudveck som ska föreställa ett kvinnligt kön. Speciellt upphetsande är det inte och det är inte heller konstigt. Vi är fel publik, vi är inte furstar från 1500-talet. Vi har dessutom en sexualiserad syn på nakenhet som gör det svårt att se den som ett uttryck för oskuldsfullhet, obeslöjad sanning eller idealiserad skönhet, förklarar utställningskatalogen.
Och det är först vid läsningen av katalogen som det tänder till. Där finns fantasifulla namn på könsorgan, som gullhöna och hemlig lem för kvinnans, eller gulltupp och dåligheten för mannens. Där finns inblicken i sängkamrarna och i rättsprotokoll där parterna i våldtäktsmål uppmanas att gifta sig med varandra. Sexet kunde då retroaktivt skrivas in äktenskapet, och ingen behövde sona brottet. Annars straffades våldtäkt med döden från medeltiden till slutet av 1700-talet.
Kruxet är att den idéhistoria som intresserar dagens betraktare inte återfinns i målningarna. Konstnärerna förfasade sig inte över status quo, utan målade mestadels beställningsverk. Därför är blickens makt, lustars våld, moralens tänjbarhet och samhällets pekpinnar i det veka privatlivet något man läser sig till snarare än ser i målningarna.
Det är just inför detta predikament som debatten om Nationalmuseums utställning blossat. En konservativ falang vill njuta ifred av särade 1700-talsläppar utan att bli uppläxade i genusteori. Men att tillhandahålla sådana ”rena” nöjen är inte Nationalmuseums uppgift. De mer samtidsskolade kritikerna vill tvärtom ha en tydligare diskussion om det samhälle den erotiska konsten sprang ur. Problemet är att målningarna i sig säger oss mindre än de borde. Detta lappas och lagas med skylttexter och samtidskonst, men både förklaringar och sammansättningar kunde gjorts med större insikt.
Renässansens och barockens lidelsefulla konst förbryllar mest. Syftet med målningarna är att visa upp dygdemönster och leda in unga ädlingar på rätt väg. Ändå är motiven fullspäckade av kvinnohull. Målningarna skulle vara en kittlande prövning.
Samtidigt var de bibliska berättelserna och mytologiska scenerna en förevändning för att få måla naket. Tidens kvinnor, som ansågs vara mer utsvävande än männen, skulle däremot blicka mot Lucretia, hon som blev våldtagen och begick självmord. En förbrukad kvinna som visste sin plats. I Lucas Cranach den äldres målning ler hon svalt och måttar med dolken mot sitt bröst. Reglerandet av reproduktionen och arvet var viktigt, inte kvinnan som individ eller hennes kropp i sig. Kanske är det därför kyskhetsbältets bakre hål inte är så snävt?
Ännu på 1700-talet ansågs förälskelse som en olämplig och destruktiv kraft. François Bouchers flärdfullt lättsinniga målningar av ungdom och passion har inget med resonemangspartierna att skaffa. Upplysningen revolterade mot rågången mellan förälskelse och äktenskap. Voltaire levde i femton år med naturforskaren Emilie de Châtelet, som var gift med sin greve. Ibland delade de bostad alla tre.
På 1800-talet stramades experimentlustan åt. Den ärbara kvinnan avsexualiserades och stannade hemma. Gatans flickor översexualiserades och fyllde dubbelmoralens glupande behov.
Ett annat problem för 1800-talet var de nya offentliga museerna. Konst som var gjord för och av belästa män befann sig plötsligt inför en obildad massa av män, kvinnor och barn. Köerna ringlade långa till Nationalmuseum när Julius Kronberg visade Jaktnymf och fauner och skandalen med målningen var att nymfen njöt. Hon var snarare i maskopi med de tjuvtittande faunerna än äcklad. En sådan kvinna ansågs okvinnlig.
Bredvid Kronbergs målning finns Lars Nilssons videoverk som skruvar åt motivet ett varv till. Den vällustiga jaktnymfen ställs mot en solitär onanist.
I krockarna mellan samtid och avlägsna århundraden fungerar tematiken bäst, men urvalet av de dagsaktuella verken känns ändå godtyckligt. Den svenska samtidskonstnär som mest konsekvent ägnat sig åt synen på sexualitet, Joanna Rytel, finns inte representerad. Hennes verk Flasher girl on tour hade slutit cirkeln perfekt i utställningens andra rum som behandlar staden och det offentliga rummet.
I sista salen visas de mest hemliga bilderna i en omramning av syndig purpur. Martin van Meytens den yngres knäböjande nunna där framsidan är en andaktsbild och baksidan pornografi. Återigen en rosig bak. Totalförbjuden eftersom bakifrånställningen ansågs djurisk och okristlig. Nog är det från det gränsprövande förbjudna som lusten hämtar sin hetta, då som nu. Där finns mer att utforska och fler trådar att dra i, gamla som nya.
