Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lucifer | Skuggpojken

Carl-Johan Vallgren skriver under pseudo­nymen Lucifer. Gott hantverk men Malin Lindroth har svårt att engagera sig.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Lucifer

Skuggpojken

Albert Bonniers Förlag

När jag läser Skuggpojken av Lucifer blir jag sugen på att recensera boken under pseudo­nym. Det finns samtida pseudo­nymer, som mest tycks vara till för att dra igång en säljande gissa-vem-lek. Men pseudonymer kan ju också vara fri­görande alter egon, som hjälper till att berätta det som inte riktigt låter sig berättas under dop­namnet. Som sådana kan de vara väldigt lockande.

Joyce Carol Oates har sin Rosamond Smith och Laura Albert sin JT LeRoy. Så vad händer när Carl-­Johan Vallgren skriver under det ironiskt roliga namnet Lucifer? Kan man hoppas på att det rör sig om en ironisk kommentar om rådande bästsäljarklimat?

Nja, efter klassisk mardrömsöppning med pojken som försvinner från tunnelbanestationen och skapar efterskalv i familjen 30 år senare, visar det sig snart att Lucifer är en genretrogen författare som återvinner noir-thrillerns mest kända ingredienser: en av livet sargad huvudperson – språkgeniet och exmissbrukaren Danny Katz – rått våld, magi och klassklyftor.

Som underhållningsläsning med skickligt byggd intrig är Skuggpojken ett gott hantverk. Ändå har jag svårt att engagera mig i Katz. Trots hans utsatthet, som trissas upp när han som mordmisstänkt flyr för livet, finner den yttre spänningen ingen riktigt resonans i hans person; boken igenom förblir han en ganska blek macho­typ.

Få författare har Carl-Johan Vallgrens känsla för mänskliga gränstillstånd. Hos Lucifer är mörkret mindre utforskat och förankrat i människorna. På så vis blir Skuggpojken lite av en illustration av det som Annina Rabe nyligen skrev i en artikel i SvD, apropå att skriva under pseudonym i kommersiella genrer: ”Medan det förr var vanligare att man använde pseudonym för att bli tagen på allvar, framstår det i dag snarare som motsatsen: att man tar ett antaget namn för att slippa bli tagen på allvar.”

Därmed får mitt kritikeralias – jag var lite inne på Irina T Glock – gå i graven innan hon ens hunnit debutera.