LUCIA ETXEBARRIA: Beatriz och himlakropparna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Möt Beatriz, en ung och trådsmal spanjorska med förvirrad sexualitet. Hennes stora och hemliga kärlek är barndomsvännen Mónica, men Mónica älskar bara en enda sak: att tända på. Och tänder på, det gör hon jämt och ständigt. Så Beatriz följer med på hennes resa. Från överklasshemmet i Madrid, där mamma modejournalisten nervöst proppar i sig bantningspreparat, glider de båda ned i ett överhettat inferno av missbruk, langning, prostitution, rån och berusning på bar efter bar efter bar.

Först när de befinner sig vid randen till katastrofen ändrar Mónica riktning. Hon återvänder till det fina livet, till pojkvännen företagsledaren, medan Beatriz i sin tur reser till Skottland för att plugga litteratur och glömma hjärtesorgen efter Mónica. Men vad händer då? Jo, Beatriz möter den snygga Cat, som är motsatsen till själviska och elaka Mónica. Cat är kattlik förstås, hon är empatisk och varm och behöver bara en enda sak: kärlek. Men problemet är att det är just det som Beatriz inte kan ge, eftersom hon fortfarande älskar Mónica.

ANNONS

Så dras denna triangelrelation om och om igen. Återberättas, granskas och ältas av vår Beatriz. Detta malande är hela tiden kryddat med ett slags teatralt mjuksex och ett närmast maniskt eller tvångsmässigt droppande av modeartefakter. Inte blir det bättre av att Beatriz till sin egen stora förvåning visar sig vara något av ett bisexuellt geni som utan några som helst problem följer sin åtrå, vare sig den leder till en kvinna eller man.

Jag minns den råa och stundtals chockerande boken Lulu av Almeida Grandes, som kom på svenska för något decennium sedan. Boken undersökte sexuella gränsöverskridanden och handlade om Lulu som drogs till tvång och förnedring i sadomasochistiska gaykretsar. Det var en text som utandades klaustrofobi och som var laddad med fetischeringens hela komplex av tvång, äckel och lockelse. Lulu sökte ett sätt att dominera, godkänna och åtrå sin egen underkastelse i en värld där kvinnan automatiskt placerades i objektets slaskhink. Texten visade, förmodligen helt omedvetet, hur komplicerad sexuell litteratur blir i ett samhälle som håller på att drunkna i både tung pornografi och glassig sexuell marknadsföring.

Med romanen Beatriz och himlakropparna lägger sig Lucía Etxebarria utan tvekan i det glassiga skiktet. Följaktligen är det här ingen bok som luftar lesbisk eller bisexuell problematik, det är kort och gott en historia om ungdom, kärlek och svek. Det får den knappast att te sig originell. Och som queerroman är den vare sig provocerande eller märkvärdig. Däremot är det en snyggt skriven berättelse med stilistisk finess. Etxebarrias textkomposition har rymden som ekande parallell, som motsvarighet till sina protagonister. Mycket vackert låter hon himlakropparna bli ett slags metaforer för allt som råder på jorden. Döda stjärnor, rymdskrot och strålande solar färdas i sina förutbestämda banor rakt igenom textens Madrid och Edinburgh.

ANNONS

Etxebarria har gjort stor succé i sitt hemland och romanen vann Premio Nadal, Spaniens mest prestigefulla litterära utmärkelse (på ofattbara 600 000 euro). Jag hoppas att det beror på att hon här och var skjuter in en stark kritik av den spanska överklassens krav på kvinnan. Den katolska klichén med självuppoffrande hemmafruar som tvingas ha överseende med makens otrohet, kvinnor vars viktigaste plikt ligger i att visa upp ett fläckfritt hem, och vars största skräck är att gå upp i vikt, fångas träffsäkert och rått i porträttet av modern. Så långt fungerar boken som en version av Almodóvars uppskruvade filmer. Men först när Etxebarria väljer att gå lite längre, tränga in i och på allvar undersöka klichén, får hennes kritik av ett unket spanskt kvinnoideal verklig kraft. När författaren äntligen släpper sin lätt manierade, kyligt glassiga stil och istället skapar några påtagligt komplexa situationer - motvilligt, får man faktiskt känslan av - kommer en skälvande barndomsskildring i dagen. Kärlekslöshetens fullständiga torftighet, faderns totala frånvaro i hemmet och moderns omöjlighet som identifikationsobjekt blir med ens synliga och plågsamma.

Dessvärre glimmar denna andra text bara till innan den försvinner. Och kvar finns en roman som andas en hel del smartness, på gränsen till koketteri. Hyperbolen kan mycket väl vara ett litterärt grepp, ett grepp som saknas i dagens böcker, men här blir överdrifterna tråkigt nog reklamliknande, insmickrande.

ANNONS

När Beatriz slutligen, efter fyra års bävande längtan konfronteras med Mónica visar det sig att barndomsvännens strålglans slocknat. Den sköna har blivit plufsig, banal och ointressant. Allt som glänste och sprakade kring henne visade sig vara kattguld. Och lite så är det med texten också. Den har sprakat här och där, glänst och glimmat. Men efter läsningen är det ändå bara som om det overkliga och tunna ljuset inte kom från en himlakropp, utan från adventsstjärnan strax innan man drog ut sladden och packade ned den i kartongen med julsaker.

ANNONS