Louise Hoffsten gör de tystade rösterna hörda

Efter att i flera år ha sjungit blues, visor, rock, soul och till och med tävlat i den ­Melodifestivalen har Louise Hoffsten nu fullt ­fokus på sina skillingtryck. På nattsvart elände, på mänsklig misär och bottenlös sorg.

Själv däremot mår Louise Hoffsten toppen, försäkrar hon när GP når sångerskan på mobilen hemma i Stockholm.

–Nej men hejsan! Det är jag, livs levande. Ingen telefonsvarare.

Vilken tur. Hur är läget?

–Jo tack, läget är jättebra!

Vad gör du?

–Jag sitter och övar faktiskt. Vi ska ut på en mindre turné, jag och bandet, och kommer till Malmö, Vara, Örebro och till er i Göteborg. Vi spelar på Storan onsdag 15 november. Sedan väntar Fasching i Stockholm i början av nästa år och därefter får vi se vad som händer.

När du blickar ut över din publik där på scenen, ser du vilka som varit med sedan tiden med Sky High på 80-talet och vilka som tillkommit senare?

–Ja, det är klart, och min publik har ändrats genom åren. Förut med Sky High var det alltid män längst fram som stod och spelade luftgitarr. Nu har det kommit fler kvinnor och det tycker jag är jätteroligt! Min storebror brukar säga att min publik är en blandning av punkare och pensionärer.

När märkte du att även kvinnor kom på dina spelningar?

–Ja du ... jag vet inte riktigt, de har väl börjat komma efterhand. Egentligen ­sedan jag fyllde 30 år skulle jag tro.

Du började sjunga blues som 20-åring, sedan har det blivit såväl visor som rock och soul. Vad ligger dig närmast om hjärtat?

–Jag är ingen renodlad bluessångerska men jag har alltid haft en förkärlek för ­toner som går i blått.

Vilket inte minst märks på ditt senaste ­album, Röster ur mörkret, med skillingtryck från början av förra seklet. Det är ingen partyplatta direkt?

–(skratt) Verkligen inte. Det är väldigt mörka historier.

Varför har du gjort en skiva med gamla skillingtryck?

–Jo, det ska jag berätta för dig. Det började med att ... hrm! harkel! host! host! ... ursäkta, jag dricker kaffe med mjölk och då blir jag alltid lite rosslig ... jo, det började med att jag och musikern Peder af Ugglas besökte Svenskt visarkiv. Dit brukar jag gå när jag känner mig tom på idéer. Där finns massor av gamla visor och skillingtryck samlade, och de som jobbar där är väldigt hjälpsamma och kunniga. När vi kom dit höll de på att forska om visor och texter som skrivits av människor som levde i utanförskap.

Färdiga låtar alltså?

–Nej, det fanns inga noter till texterna. Jag frågade om vi kunde få sätta egen ­musik till historierna och det fick vi. Så tillsammans med Lasse Englund (som Louise Hoffsten bland annat jobbade med på sitt visalbum Kära du från 1996) började vi att tonsätta ett antal av texterna.

Hur snart kände du att det fanns material för ett album?

–Det kände jag nästan direkt. Jag brann verkligen för det här och tyckte att det kändes otroligt spännande! Dessutom fick jag ett ekonomiskt bidrag från Konstnärsnämnden. Vilket var tur, det är ju som du sade ingen partyplatta direkt och den kommersiella potentialen är rätt begränsad. Men jag ville verkligen göra detta, det känns som ett dokument.

Varför tror du att det kändes så viktigt för dig att få göra den här plattan?

–Just därför att de här texterna är ett tidsdokument. Det är autentiska historier, allt är på riktigt, och berättelserna säger dess­utom något om den tid vi lever i nu. Fattigdomen och eländet ser kanske lite annorlunda ut i dag, men det finns överallt omkring oss. Kolla bara på våra gator. Det är ju ingen som vill sitta där och tigga men de känner att de inte har något val.

Kan du beskriva texterna som du tonsatt. Vad handlar de om?

–Det är gamla skillingtryck eller tiggar­visor från början av 1900-talet. De är skrivna av fattiga människor som levde i utanförskap, ofta satt de i fängelse, och i sångerna har jag försökt att följa det musikaliska arvet från den tiden. Låtarna är i skillingtrycksstil, det är inga popsånger.

Nej, det är mycket elände i texterna. Någon traskar mot sin egen avrättning, en annan får stålflisor i ögonen och en tioåring blir blind, men allihop tycks vandra i mörkret. Vet man att historierna är sanna?

–Oh ja, det är klart att de är sanna! Vartenda ord är sant! Det är autentiska berättelser och livsöden. Allt har hänt. Snacka om blues.

Så varför sjunga om det?

–Det har jag frågat mig själv flera gånger, varför vill jag sjunga om det här egentligen?

Och ..?

–Det handlar om att ge de här människorna en röst. De levde för hundra år sedan och genom att sjunga deras visor, deras liv, lever de i någon mån vidare. Dessutom ger det mig tröst i det här mörkret vi befinner oss i, den här galna världen.

Genom att fokusera på andras misär hittar du ljuset i din egen tillvaro?

–Så är det absolut. Jag är otroligt tacksam för all hjälp jag har fått sedan jag blev sjuk men det är otroligt skönt att kunna sjunga om andras elände och slippa prata om min egen jävla skit.

Du lever med MS sedan drygt 20 år och din man har kämpat mot en cancersjukdom. Vore det inte enklare att sjunga glada låtar, lite tjo och tjim?

–Nej, det är inte riktigt jag. Eller vad menar du med tjo och tjim? Jag var ju med i Melodifestivalen för några år sedan, det är mitt bidrag till tjo och tjim.

Point taken. Men hur är det egentligen med din sjukdom?

–Du, jag vill inte prata om det där. Jag vill fokusera på mina nya sånger och att sjunga dem för min publik, för punkarna och pensionärerna.

Men när du grottar ner dig i de här mörka berättelserna fyllda av sorg och smärta, var hämtar du själv kraft?

–Jag får ju kraft genom texterna! Just på grund av att det är så mörkt och eländigt känner jag vilken tur jag har som lever nu, 2017, när det finns så mycket hjälp att få. Jag kan såklart inte tala för alla men min erfarenhet av den svenska sjukvården är väldigt god.

Samtidigt riskerar tusentals människor över hela landet att förlora sin assistansersättning efter en uppmärksammad dom i Högsta förvaltningsdomstolen?

–Ja det är inte klokt! Jag känner bara ... för helvete, alltså. Det handlar om identitet, en chans att få behålla sin värdighet i livet. Den som sitter i fängelse, den som tigger på gatan, den som är sjuk, alla behöver känna någon slags värdighet för att orka igenom sin dag.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

–Oj, det är fullt upp. Just nu är jag inne i en period med rätt intensiv rehab­träning, det handlar mycket om att hålla koll på hälsan och jag får löpande uppdateringar om allt som har blivit sämre. Det är jättekul.

Är det östgöten i dig som talar nu?

–(skratt) Ja, kanske det. Jag bor i Stockholm sedan många år men har familj och släkt kvar i Linköping och är där emellanåt. Jag kommer alltid att vara östgöte.

Vad innebär det ”att vara östgöte”?

–Jag pratade faktiskt med skådespelaren Marie Göranzon (som också är från Lin­köping) om det i Go’kväll förra veckan, och vi enades om att östgötar nog är lite dryga. Eller kanske inte dryga, men lite självgoda i alla fall.

Förutom Go’kväll har du även synts i tv-program som Stjärnorna på slottet och Lyckliga gatan men inte i Så mycket bättre. Varför har du tackat nej till det?

–Vadå tackat nej? Jag har inte fått frågan.

Har du inte blivit tillfrågad?

–Nej, det är ingen som har frågat mig. Jag vet inte varför, om Sven-Bertil Taube och Olle Ljungström orkade vara med skulle jag nog fixa det också. Men det är okej, jag har fullt upp med annat. I somras var jag på flakmoppeturné med Shirley Clamp och Peter Carlsson, för några veckor sedan kom mitt album och snart spelar jag hos er i Göteborg.

Och då samlas punkarna och pensionärerna?

–Ja, det hoppas jag verkligen. Alla är välkomna.

Luftgitarristerna också?

–Självklart. Man får gärna spela luftgitarr,­ men min publik blir ju inte yngre direkt.

Nylonsträngad luftgitarr låter väl i och för sig som ett jättebra instrument för äldre människor?

–(skratt) Det har du rätt i.

FOTNOT: Svenskt visarkiv bevarar, samlar in, forskar kring och publicerar material inom bland annat folkmusik, visor, äldre populärmusik och jazz.Det ligger på Torsgatan i Stockholm och ingår som en del i myndigheten Statens musikverk.

TEXT

Jan Andersson

jan.andersson@gp.se