Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/3

Louise Glück är radikal i sin salta tankfullhet

Louise Glück, årets Nobelpristagare i litteratur, fick motta priset utanför sitt hem i Cambridge, vilket kan sägas passa en poet som skildrar vardagen med sådan skönhet. Mikael van Reis skriver på Nobeldagen om en författare med integritet och fötterna stadigt i den amerikanska lyriska traditionen.

Strax efter 1800-talets mitt tillverkades två instrument som då övertrumfade alla andra i äldre amerikansk dikt. Dels en telegraf vid namn ”Leaves of grass”, vars högmälda upphovsman var Walt Whitman.

Dels en hyperkänslig seismograf gömd i ett hus i Amherst, New England som under några år i största hemlighet registrerade 1775 dikter varav endast några få av dessa hjärtslag kom till de dåtida läsarnas kännedom. Dess lågmälda upphovskvinna hette Emily Dickinson.

Vad som sedan följde av enskilda författarskap och skolbildningar i amerikansk dikt är förstås en brokig historia men man kan alltid ha de två nämnda i minnet och sinnet. Den ene ropade ut världens mångfald, den andra sökte sig inåt mot en sluten värld men som kan vidgas i ringar runt en enskild existens.

Hennes dikter andas spefull integritet och konstfullhet men är omedelbart tillgängliga för den ovane läsaren.

Årets nobelpristagare Louise Glück skriver förstås i klangrummet efter seismografen Dickinson men med både mer moderna och mer urtida referenser. På samma vis som sin föregångare är hon distanserad och intim, starkt formkänslig och överraskande. Hennes dikter andas spefull integritet och konstfullhet men är omedelbart tillgängliga för den ovane läsaren. Inte oväntat citerar hon just Dickinson i sin Nobelföreläsning.

Glück skriver talspråkligt i en radikal tankfullhet. Hon klyver det vi tar för givet, hon söker klarhet från förvillelser. Hon är inte sällan salt. Hennes humor sitter i mungipan. Här finns ingen föregiven romantik men väl blommor, månar och solar. Motiv som man trodde var uttjänta.

I senare amerikansk poesi talar man om henne som en bekännande poet – ”confessional”. Det är i någon mån korrekt. ”Bekännande” måste dock specificeras. Det är inte frågan om pratsamma och privata avslöjanden utan ett lågmält och analytiskt sinnelag där ”jag” inte är någon identifikationshandling. Glück är inte privat utan personlig. Den som är Jag i hennes dikter är även en Annan i diktens beskuggade spegel. Glück är en sträng granskare av de misskännelser vi kallar bekännelser. Ändå är hennes liv hennes materia.

Som tonåring drabbades hon av anorexi och riskerade att dö. En sådan erfarenhet fäller ut en nattlig zon i personligheten

Här finns en avgörande biografisk grund. Den tidiga upplevelsen av livets ändlighet. Som tonåring drabbades hon av anorexi och riskerade att dö. En sådan erfarenhet fäller ut en nattlig zon i personligheten. Denna kris läktes med hjälp av psykoanalys under lång tid, sju år.

Detta blev bestämmande för hennes poesi som bärs av en frågande och prövade tankerörelse. Det ”analytiska talet”. Finns inte ”en reva i människosjälen som inte skapades för att tillhöra livet helt och fullt”? Där fanns en syster som dog före hennes födelse. Betänk titeln på hennes debutbok – ”Firstborn”. Den rimmar på ”stillborn”, dödfödd. Sedan familjen som en konstellation för de fyra räknesätten. Dividera, addera, subtrahera…

Och samtidigt, efter hand som Glücks författarskap utvecklas sker det gärna genom mytologiska berättelser. Man märker det stegvis i de böcker som översatts till svenska – förtjänstfullt av Stewe Claeson och Jonas Brun. Det är hennes ”Ararat” från 1990, ”Vild iris” från 1992, ”Meadowlands” från 1996 och ”Averno” från 2006. Alla utgivna på lilla Rámus förlag.

Glück ville efterhand hellre skriva komponerade helheter än ”diktsamlingar” och det gör hon med stark känsla för urtida litteratur som blir till projektionsytor för det moderna livet.

Titeln ”Ararat” kommer från det turkiska berg där Noaks ark skulle ha strandat efter syndafloden. En utgångspunkt för Glück är där en faders död och hur den förlusten sprids. Där finns en familj – en moder med två döttrar som strider med varandra. Hos poeten finns en man och en son. Sedan en död syster. Tricky ground!

Glücks dikter väjer då inte för den antagonism som finns i botten av all närhet och förbindelse. Det som är ömsesidighetens pris. Som i en dikt ur ”Ararat”:

Min mor vill veta

varför jag, som hatar

familjer så mycket,

gick och skaffade

en. Jag svarar inte

min mor.

det jag hatade

var att vara barn,

att inte kunna välja

vilka jag skulle älska.

I den storslagna ”Vild iris” är det trädgården som är motiv. Ett gammalt sådant – paradisets inhägnade trädgård, klostrets hortus clusis. Glück personifierar olika blommor genom att få dem att tala. Det börjar i klostrets ottesång och slutar med aftonens vesper. Sedan scilla, hagtorn, krokus, snödroppar, vallmo – sist vita rosor och irislilja. Glück följer årstiderna. Det är förstås inga trädgårdsdikter utan frågan om familjeliv. Trädgården är en äktenskaplig konfliktzon med en Gud i ovan. Det är en rik bok att börja Glückläsningen med – och hennes större litterära genombrott.

Glück följer årstiderna. Det är förstås inga trädgårdsdikter utan frågan om familjeliv. Trädgården är en äktenskaplig konfliktzon med en Gud i ovan.

I den nyligen till svenska översatta ”Meadowlands” är titeln (ängsmarker) oöversatt eftersom det också är namnet på en sportarena i New Jersey. Där är det den homeriska sagan som skapar det mytiska familjerastret. Det börjar vackert med Penelopes sång:

Lilla själ, lilla ständigt oklädda du,

gör nu som jag bett dig, klättra

upp för granens grenar, de liknar hyllor;

vänta högst däruppe, uppmärksamt, likt

en utkik eller vakt. Han kommer snart hem;

det anstår dig att vara

generös. (...)

Hon väntar på Odysseus återkomst till Ithaka: ”solbränd efter lång frånvaro, och vill ha/ sin grillade kyckling.” I det sammanhanget spelar förstås sonen Telemachos en viktig roll i det terapeutiska skeendet:

Just inget

var särskilt besvärligt därför

att rutiner utvecklas, kompensation

för upplevd

frånvaro eller för försummelser. Min mor

var den sortens kvinna

som lät mig veta att hon led och som sedan

förnekade lidandet eftersom i hennes ögon

var lida något slavar gjorde (...)

Det är en sorts terapiparodi. Vi ser hur familjeberättelsen projiceras på bibeln, på klosterträdgården och på den homeriska sagan. Ganska amerikanskt. Det är som när en tidigare Nobelpristagare – Bob Dylan – låter Mississippi flyta ut i Medelhavets homeriska vatten. Den bok jag fäster mig särskilt vid är emellertid ”Averno”. Också där ett klassiskt litterärt topos – nedstigningen i det mörka rummet, som i Vergilius sjätte sång av ”Eneiden”.

Glück klyver här bilden av människan med ett jag. Hon är i själva verket minst dubbel, äger en mörk sida av ”undermedvetande” och hemliga begär.

Glücks titel kommer från den sjö väst om Neapel som under antiken antogs vara porten till underjorden. Den aktuella myten är dock den om Persefone. Hon som är dotter till jordgudinnan Demeter rövas bort av härskaren i underjorden – Hades – när hon plockar blommor på en äng. Den förtvivlade Demeter vänder sig till Persefones far som är allhärskaren Zeus. En kompromiss kommer till stånd. Under vintermånaderna vistas Persefone i underjorden och då är naturen död, om sommaren kommer hon åter och mamma Demeter låter jorden grönska.

”Averno” är en av Louise Glücks bästa böcker. Den blir något mer intressant än familjeterapi. Jag kommer att tänka på Freuds spekulation om en dödsdrift. Glück klyver här bilden av människan med ett jag. Hon är i själva verket minst dubbel, äger en mörk sida av ”undermedvetande” och hemliga begär. Dina behov kan kanske tillfredsställas men aldrig dina begär! Glücks dikter talar till ett jag som är ett annat än det biografiska – och det gör hon allra bäst här där poeten cirklar kring den där revan i människosjälen som inte är solljus och inte läkbar med lite förståndig kognitiv beteendeterapi.

När jag läste ”Averno” påmindes jag om en liten och urlärd bok av filosofen Giorgio Agamben. Den handlar om Persefone (som också kallas Kore i mytologin), om de olika antika källtexterna där man finner en dekonstruktion av Persefonemyten som någon sorts en vårdnadstvist. Hon är ett ”urkind”, ett ursprungligt barn som löser upp de vanliga könsliga motsatserna. Hon är då något tredje som vi saknar enkel benämning för. Boken heter på italienska ”La ragazza indicibele” och på engelska ”The Unspeakable Girl”. Persefone/Kore är flickan som inte talar, men som också är skandalös och outsäglig.

Jag tror Glück är på liknande spår som Agamben genom att blotta tanken att Persefone faktiskt kunde vara förälskad i Hades. Det är denna andra och beskuggade sida som ”Averno” uppenbarar. Myten talar hos Glück om något mycket mer än den sentimentala dispyten mellan modern och älskaren.

Nobelpriset till Louise Glück är en lågriskinvestering efter några år av kursförluster – hon har ju redan belönats av Barack Obama och många andra.

Det är en sida av dramat, en annan lite överraskande är att Louise Glück när hon skrev denna bok var starkt inspirerad av en svensk författare, nämligen av Henning Mankells roman ”Villospår” som handlar om en försvunnen flicka.

Nobelpriset till Louise Glück är en lågriskinvestering efter några år av kursförluster – hon har ju redan belönats av Barack Obama och många andra. Det vidgar inte litteraturbegreppet utan uppfyller snarare det givna genom att aktualisera de mest klassiska myterna till vår skakiga omvärld. Gott så.

Jag förstod aldrig varför Akademien år efter år undvek den briljante buspojken och amerikanske poeten John Ashbery (1927-2017), men i Louise Glück har man nu funnit en skicklig poet som kan samla nya läsare till de gamla – och som genom sin fina citrussälta är både givande och fordrande.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.