För två år sedan tog jag med mig mina barn till Liseberg för att visa dem Sven-Bertil Taubes sommarkonsert. ”Det är en stor dag i era liv, ni kommer att tacka mig när ni blir stora” sa jag och trots vissa protester om att de hellre ville åka Balder stod de tappert kvar i en halvtimme.
Jan Malmsjö tillhör, precis som Sven-Bertil, den gamla generationens entertainers och jag borde naturligtvis haft med mig barnen till Liseberg även denna afton. Att få höra en förvisso röståldrad men ändå oerhört elegant Malmsjö sjunga Snurra min jord borde höra till den kulturkanon som så många pratat om de senaste åren.
Jan Malmsjös medverkan lyfter naturligtvis Lotta på Liseberg ett par snäpp i vad som i övrigt känns som en helt vanlig måndag på jobbet för samtliga inblandade. En mellanvecka efter förra omgångens urladdning och det kan man väl unna dem.
Jan Malmsjös kollega från Gunnebo sommarteater Claes Malmberg är ju en härlig snubbe, men alla som hört honom i Melodifestivalen vet att sjunga inte är hans bästa gren.
Panetoz är ju också härliga och bjuder på en av de märkligare allsånger vi sett under alla år: Dansa pausa där publikens insats mer eller mindre består av att säga ”pausa” efter ”dansa”. Men det var ju någon sommar sedan afrodance-gruppen var bland nöjes-Sveriges hetaste och Isa, skrällen från Mello 2015, har en bit kvar att ens nå Panetoz status.
Nej, utöver Jan Malmsjö är det egentligen bara Stefan Anderssons trygga göteborgska sånger som bjuder på något extra och det är verkligen en fin resa han gjort med sina historiska berättelser den gode Sångar Andersson.
