Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Leslie Jamison.

Ljummen gin i en mörk garderob

Leslie Jamison beskriver missbruket inifrån, suget efter sprit, trösten i de rytmiska klunkarna och gråtvärken i halsen som lindras. Hennes roman Gingarderoben finns nu på svenska.

- Det var viktigt för mig att skildra alkohol som lockande och berusande och inte bara destruktivt. Det kan vara svårt att förstå varför någon vill förstöra sig själv och jag ville förklara hur spriten lyser upp en inifrån och hur man kan längta efter den lättnad den ger.
Romanen innehåller två röster. Den ena tillhör Stella, en ung kvinna som inte ännu hittat riktningen i sitt liv, och som inte kan låta bli att bry sig om andra, kanske för att fylla ett tomrum i sitt eget liv, kanske för att hon helt enkelt vill göra gott. Den andra rösten är hennes mosters. Matilda, eller Tilly som hon kallas, har hamnat på kant i tillvaron. Hon bor i en trailerpark och håller på att supa ihjäl sig på gin som hon fylld av skam dricker i en mörk garderob.

Det fysiska är väldigt närvarande i romanen. Kroppar luktar, svettas, blöder, svälter sig eller sväller av alkohol. 

- Först skrev jag enbart utifrån Stellas perspektiv men jag märkte att jag inte lyckade fylla Tillys karaktär med liv, det var nödvändigt att låta henne få en egen röst. Så jag skrev om hela romanen.

Romanpersonen Stella ligger nära henne själv, men det fanns också delar av Tilly som hon kunde relatera till, det som har att göra med sprit. Leslie Jamison hade själv problem med alkohol en period. Nu ligger det flera år tillbaka i tiden, men när hon skrev Gingarderoben drack hon fortfarande

- I skrivandet kunde jag uttrycka sådant jag kände med drickandet. Allt jag skriver hänger ihop med kropp och fysisk erfarenhet, det finns många känslomässiga sanningar som hänger ihop med kroppens erfarenheter.

Leslie Jamison var på Sverigeturné för någon veckor sedan, i Göteborg framträdde hon på Stadsbibliotekets Internationella författarscen. Vi träffas på hennes hotell ett par timmar innan. Hon är en intensiv person, de smala händerna far runt  för att stryka under det hon säger. Att till exempel hålla i en tallrik vid en buffé och samtidigt prata kan vara en fara, säger hon och skrattar. 

För tio år sedan tog Leslie Jamison hand om sin svårt sjuka farmor

- Jag tänkte mycket på situationen i vår familj, det fanns en faster som ingen hade pratat med på åratal, jag hade aldrig träffat henne. Skulle min farmor, som var på väg att dö, någonsin träffa denna dotter igen?

Utan att ha någon plan började hon skriva. Gingarderoben inleds med att Stella hittar sin mormor liggande på köksgolvet. Hon har ramlat. Stella beslutar sig för att sköta om henne och åker dit flera gånger i veckan.

- Det första utkastet var som ett flöde, delvis för att jag hade så mycket känslor i samband med att min farmor var döende. Det var som att skriva in i ett mysterium, det började i mitt liv men hamnade sedan längre och längre bort från mig.

Empati är ett ämne som Leslie Jamison utforskar såväl i Gingarderoben som i essäsamlingen Empatiproven, som gavs ut i Sverige i höstas men som är hennes senaste bok. Den består av självbiografiska berättelser om att göra abort, att dricka för mycket, att bli misshandlad. 

- Jag har alltid fascinerats av hur människor kommunicerar sina känslor. Att det blev empati beror på ett jobb jag hade där jag spelade patient för läkarkandidater som skulle lära sig empati. Jag hade alltid tänkt mig empati som något instinktivt och kraftfullt, inget man kan lära sig, därför ville jag utforska det. Essäerna handlar om hur komplicerat empati kan vara. Men egentligen är empati omöjlig du kan aldrig känna exakt vad någon annan känner.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.