Efter sommarens gubbsnåla deckardrottningsgnabb vill jag gärna skriva något uppskattande om Liza Marklunds sjunde deckare, Livstid. Men det är svårt. Jag läser den visserligen med obrutet engagemang, fångad av nyseparerade och mordbrandsmisstänkta Annika Bengtzons förvisning ute i den närmast absoluta ensamheten, men nån ordentlig rätsida på intrigen får jag aldrig. Och när jag till slut lägger romanen ifrån mig är det med en blandad känsla av förvirring (hur hängde nu egentligen alltihop samman?) och småslöa feministiska soffliggarapplåder (det är ändå fint hur Marklund ständigt driver det feministiska perspektivet!).
Romanen börjar bara minuterna efter att förra årets Nobels testamente slutade. Svårt att säga varför. Förvisso letar sig några trådar från fjolårets deckarintrig in i den nya, men i princip utan nån bärande betydelse (de hade lätt kunnat ersättas). Och kanske är det så enkelt som att Nobels testamente från början var betydligt längre och Livstid i själva verket en bearbetad version av resterna efter denna amputation?
Det skulle i så fall förklara den upplevelse av litterär transportsträcka utan huvudspår som romanen förmedlar, stationerna som bara blir mellanlandningar och huvudbangården där allt snipp snapp snut löper samman samtidigt som de tidigare huvudmisstänkta befrias på varsitt privat stickspår.
En annan tänkbar förklaring till romanens förströdda karaktär och bitvis närmast ihåliga personteckning skulle paradoxalt nog kunna vara att Marklund vill för mycket - diskutera poliskårens hålla-varandra-om-ryggen-mentalitet, livstidsstraffets vara eller icke vara, den svenska pressens alltmer utslätande transformationer, vådan av män med extremt kontrollbehov liksom med djupt sårade kvinnor, kraschade äktenskap och kärleken till barnen, den som alltid varar.
Jaja, det får vara hur det vill med detta. Livstid är inte nån av Marklunds bättre deckare, men den är otvivelaktigt formulerad med en feministisk insikt och vrede som, exempelvis, herrar Brunner och Ranelid svårligen skulle kunna kopiera. Hur mycket de än tränade.
