Livskamp i en värld utan vuxna

Amin. Ahmad. Khaled. Rahman. Farid. Reza. Tonåringar som har haft oturen att födas under fel förhållanden och som kämpar för sin överlevnad i en värld utan vuxna. Hanna Jedvik har läst Katia Wagners nya bok Pojkarna och de ensamma poliserna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Februari 2015: Videoklippet med tolvårige Amin som brottas ner av en ordningsvakt på Malmö Central sprids över nätet. Jag kniper med ögonen och tittar bort när vakten dunkar Amins bakhuvud i betonggolvet. Som för att slippa höra den dova smällen när skallben möter cement. Sekvensen med Amin som fäktar och ber för sitt liv väcker starka reaktioner på många håll runt om i landet. Oron och engagemanget för den ensamkommande ungdomarna är påtaglig. Under hösten ökar flyktingströmmarna, Refugees Welcome Sweden bildas och hela Sverige skramlar i en gala där professor Hans Rosling hälsar flyktingarna välkomna till Sverige.

Januari 2016. Under en intensiv polisinsats, när omkring 100 maskerade personer attackerar människor i centrala Stockholm, twittrar författaren och sexrådgivaren Katerina Janouch sitt stöd för våldsverkarna. ”För första gången är mitt liv är jag i team ’huliganer” följt av ”Är det krig mot det marockanska gatuslöddret på g?” Folkopinionen har vänt och de ensamkommande ungdomarna kallas nedsättande för skäggbarn och ses som ett samhällsproblem.

ANNONS

Kartlagt pojkens väg

Den undersökande journalisten Katia Wagner har tidigare gett ut böcker som Alexandramannen (2009) om nätsexhärvan kring Atheer Al Suhairy som dömdes till tio års fängelse för sexbrott mot närmare femtio unga tjejer och De förlorade barnen (2013), om försvunna ensamkommande flyktingbarn. I Pojkarna och de ensamma poliserna har Wagner följt Amins resa bakåt från Malmö central den där februaridagen, och kartlagt hans väg från Marocko, vidare till livet som ficktjuv i Paris med droger för att dämpa oro, ångest och saknaden efter föräldrarna. För att slutligen hamna i Sverige.

Hon skildrar inte bara Amin. Hon går även på djupet i fler ensamkommande ungdomars öden och berättar om Ahmad, Khaled, Rahman samt bröderna Farid och Reza. Om hur de lever sina liv under Klarebergsviadukten vid Centralstationen i Stockholm, på Mc Donalds, på Plattan och hur de söker en stunds värme och vila i Kulturhusets soffor. Allt medan de åker in och ut på HVB-hem, från vilka de ofta rymmer efter att ha fått en dusch och lite mat.

Utnyttjas för att stjäla och sälja droger

Wagner rapporterar även om människohandel och hur de unga pojkarna utnyttjas av äldre män för att stjäla, sälja droger och för sexuella ändamål. Mest fastnar ”Mannen i ullkappan” som med sitt flotta yttre håller sig med pojkar som han tvingar till både drogförsäljning och sex.

ANNONS

Det här är också berättelsen om poliserna Christian Frödén och Mikael Lins och deras enträgna arbete för att reda ut situationen runt de ensamkommande. Tydligt blir hur de båda polismännen hånas av kollegor för sitt engagemang och hur knappa resurserna är för den här typen av polisiärt arbete.

I november 2014 säger Migrationsverket prognos att 8000 ensamkommande väntas till Sverige det kommande året. Totalt söker 35 369 personer asyl som ensamkommande i Sverige under 2015. Ett av de tio vanligaste ursprungsländerna är Marocko. Därifrån kom 403 barn och ungdomar. ”Mikael och Christian behöver inga myndighetsprognoser. Under senhösten ser de nya pojkar varje gång de jobbar. Pojkarna är i sämre skick än tidigare. Mer slitna och mycket skygga. Samtidigt står svensk polis inför sin största omorganisation på över 50 år.”

Lyfter fram människorna

Nej, det här är inte berättelse om ”gatuslödder”. Det här är en stark skildring av Amin. Ahmad. Khaled. Rahman. Farid. Reza. Tonåringar som har haft oturen att födas under fel förhållanden och som kämpar för sin överlevnad i en värld utan vuxna. Unga människor med drömmar, förhoppningar, sår och ångest. Katia Wagner lyfter fram människorna och de missförhållanden som råder runt omkring.

ANNONS