Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Flerspråkigt drömspel. Miran Kamala gör rollen som Aram, t h. Bilder: Peter Lloyd

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Livet i backspegeln på flera språk

Bardo har en uppenbart feministisk ansats. Men där språkens flerfald förmänskligar och för oss närmare scenen och varandra, ger det kvinnliga skuggspelet i Arams minnen motsatt effekt, skriver Kajsa Bergström Feiff.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater Trixter
Bardo
Text och regi: Petra Revenue
Film och  mannens roll: Miran Kamala
Film, skådespelare, musik röster: Kurdish fine art society
Kvinnans roll: Ala Riani
Budbärarens roll: Karin Blixt
Musik och ekosal: Björn Knutsson
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
 

Aram är ”en helt vanlig svensk kurd”. Han jobbar på Volvo. Han skalar potatis. Han reser tillbaka till landet han en gång lämnade och talar om ”den där kulturen” och menar inte Sverige, utan Kurdistan. ”Du ser på mig med en främlings öga”, säger kvinnan han älskade som ung. ”Jag känner mig som turist på bägge ställena”, säger Aram, som spelas med humor och närvaro av Miran Kamala, vars egna minnen och erfarenheter mött dramatikern Petra Revenues och i slutändan blivit Teater Trixters uppsättning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Övergångstillstånd

Bardo är det övergångstillstånd buddhister (enligt somliga skolor) hamnar i när de dör, strax efter att ett liv avslutats, men innan nästa börjar. Där möter man sina egna tankar och begär och kan lära av, eller hållas fast i sina egna impulser. Trots att Aram inte är buddhist, så finner han sig i egen död person i Bardo, efter att ha dött i sviterna av att ha skurit sig på en potatisskalare. Där tvingas han sedan gå igenom sina minnen och val tillsammans med två kvinnliga ledsagare – Ala Riani och Karin Blixt – som likt två stycken dödsrikets-Puck skäller, leker och leder Aram framåt.

Inkluderar fler


Den religiösa ekumeniken är en fin spegling av pjäsens flera talade språk. Föreställningen är den sista av tre i ett samarbete med Kurdish fine art society och där tvåspråkighet och dito religiös uppdelning – kurdiska/svenska, islam/kristendom – hade kunnat skapa motsatsförhållanden, blir de nu besläktade. ”Alla ska förstå allt”, skriver Trixter i sitt pressutskick. Dumheter, givetvis, men nog inkluderar den en teoretiskt sett mycket större publik än många andra pjäser. Det fina med flerspråkigheten är att den inte är enkelriktad utan hjälper även den med svenska som modersmål fram till erfarenheten att för en gångs skull inte förstå allt – men tillräckligt.

Feministisk ansats


Pjäsens ansats är uppenbart feministisk. Premiären den 8 mars var endast för kvinnor. Men där språkens flerfald förmänskligar och för oss närmare scenen och varandra, ger det kvinnliga skuggspelet i Arams minnen motsatt effekt. Många är de kvinnor som skäller på Aram för hans feghet och hans svaghet: ledsagarna, hans ungdomsförälskelse. hans mor. Ironiskt nog blir de aldrig själva hela personer, utan snarare ikoner i Arams periferi. Även den namnlösa peshmergakrigaren han mött vid ett besök i hemlandet och som nu anklagar honom för att romantisera henne, framstår som en Stark Kvinna™, snarare än en människa med egna begär och svagheter. Där Aram är mänsklig, skör, lite löjlig och rädd förblir kvinnorna runt honom symboler. Mänskligheten och hela dess spännvidd blir ironiskt nog ännu en gång förbehållen mannen.