Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Liv Strömquist tänker på dig. | Konserthuset, onsdag

Relationer och stereotypa könsroller i fokus när Revet sätter upp Liv Strömquist tänker på dig.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

På scen

På scen

Liv Strömquist tänker på dig.

Konserthuset, onsdag

Bäst: Energin och igenkänningsfaktorn

Sämst: Tappar tempo i vissa delar

Publik: Slutsålt

Liv Strömquist tänker på dig är en oerhört rolig pjäs. Ibland är igenkänningsfaktorn så hög att jag skrattar och blir obekväm på samma gång. Det kvittar om hon tänker på Whitney Houston och Bobby Brown som äter jordnötssmörsmacka, gitarrkillar på fest eller på hur många tråkiga fotbollsmatcher Glenn Hyséns ex tvingats gå på.

Det kvittar eftersom publiken, som i princip består helt av människor under 40 år och endast delvis av män, har tänkt samma sak någon gång.

Det är en pjäs som kanske allra mest handlar om relationer och tvåsamhet. Om hur vi förhåller oss till varandra, till våra könsroller, både idag och historiskt. Det berättas genom extrema karaktärer, neurotiska tjejer och sköna snubbar, August Strindberg, Amy Winehouse och Håkan Juholts kulbo.

Alla människor som någonsin haft en relation bör känna igen sig i något, bör skruva på sig lite grann i stolen, kanske till och med gå från Götaplatsen med en tanke om att förändra något med sig själv.

Kan Liv Strömquist göra något fel? undrade en vän för ett tag sedan. Och det kan man ju verkligen fråga sig. Seriealbum, podcasts eller sommarprat verkar kvitta, för folk kan inte få nog. Liv Strömquist tänker på dig är en pjäs baserad på hennes seriealbum Prins Charles känsla, Einsteins fru och Ja, till Liv! och i Stenhammarsalen får seriestriparna verkligen liv med hjälp av teatergruppen Revet.

Till sin hjälp har de nästan ingenting. Fyra stolar, fyra kroppar, fyra röster och två sorters strålkastarljus är ungefär det de använder sig av. Men med enorm energi och publikkontakt blir föreställningen medryckande och engagerande nästan rakt igenom.

I en pjäs som är som en enda lång käftsmällsmonolog finns det helt enkelt få tillfällen för publiken att inte underhållas. I slutändan är det kanske något så ovanligt som rolig, viktig kunskap det rör sig om. Och roligt har vi haft, så roligt att skådespelarna lämnas med en stående ovationer.