Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Little Jinder: En talang som berör

Josefine Jinder har en musikalisk talang som får halva Musiksverige på skam. Samtidigt ett tydligt mål, en skarp tunga och en benhård vilja. Hon är ett med samtiden i sina textrader, men kanske även för att hon livesänder sin morgondusch?

– Om jag fick välja mellan att fortsätta vara mitt stökiga, extroverta jag eller byta ut det mot en mer nedtonad introvert person, skulle jag alla gånger ta det jag redan är.

Nej, Josefine Jinder ber inte om ursäkt för hur eller vem hon är. Stiger hon in i ett rum tar hon över det. Uttrycker hon en åsikt tappar folk andan. Lägg till egenskaper som musikaliskt elektropopgeni så har du rutat in henne ganska bra. Kritikerna har jämfört henne med Mauro Scocco för att hon precis lika pricksäkert beskriver sin samtid och skriver textrader som fastnar i hjärtat.

Att våga vara lite obekväm är också en del av hennes framgång. Det vet alla som i höstas såg henne säga som det var i Så mycket bättre och Musikhjälpen, följt hennes ärliga och rätt-framma Instagramkonto, eller framför allt hängt med i hennes musikaliska segertåg, som nu drar fulla hus runt om i Sverige på den turné som Två Dagar lyckas fånga henne mitt i.

Little Jinder sitter på ett litet kafé söder om Stockholm. Bara ett stenkast bort från hemmet som hon hyr i andra hand. Över håret har hon luvan uppdragen. På fötterna ett par badtofflor och fingrarna trummar otåligt på en flaska Cola Zero. Även när hon klär sig leker hon med statussymboler och hon bär gärna ”billiga” material. Prassliga plagg, eller urringat och träningsoverallsaktigt. Det kan vara intressant, tycker hon, att återerövra den dåliga smaken. Stilmässigt är drömmen att se ut som en rymdstrippa i science fiction-klassikern Blade Runner.

I vanliga fall brukar hon fiska upp sitt morgonkaffe här på kaféet innan hon drar vidare ut på stan. Hon känner sig febrig idag, men äger ingen termometer så hon vet inte säkert exakt hur sjuk hon är. Kanske är det lika bra att inte veta? Imorgon är det dags för nästa stopp på turnén hon just nu är aktuell med, och då måste hon ändå köra på, oavsett hur hon mår. 

Bara ytterligare några t-banestationer bort har hon sitt barndomshem, hos mamman och riksspelemannen Åsa Jinder, som är något så ovanligt som en riktigt berömd nyckelharpist. Josefine pendlade in till Södermalm varannan vecka där den klarinettspelande polispappan Björn Stove bodde. Pyttelilla Jinder var ett socialt och fantasifullt barn. Hon hade lätt för att ha kul med sig själv, skapade sina egna världar. Just den egenskapen har hängt kvar.

– Till exempel har jag ju hittat på mitt eget yrke, säger hon och ser en chans till show varje dag, som att sända live på Instagram när hon köper chips på Konsum en fredagskväll. I dag filmade hon från duschen. 

– Det var väldigt starkt, säger hon och skrattar.

– Jag tvättade håret medan 300 personer tittade på. När man har lojala följare behöver man aldrig ha tråkigt. Det är grymt!

Mamma Åsa uppfostrade henne till total självständighet. ”Testa! Du klarar det”, utmanade hon. Och det gjorde Josefine. De diskuterade allt. Barnen lärde sig använda sina röster. Om mamma Jinder har ångrat det? Nej, det tror inte Josefine. Fast det finns tillfällen då hon misstänker att mamma tycker att hon uttalat sig väl grovt.

Musiken hittade Josefine Jinder tidigt, hon sprang på Hultsfredsfestivalen redan som tolvåring och fick sitt riktiga uppvaknande på en konsert med Chemical Brothers. 

– Där och då förstod jag att musik var det enda som jag ville ha att göra med. Musiken har räddat mig! Det är liksom min enda trygga zon, den enda platsen i världen där jag har koll.

På egen hand började hon så knåpa ihop sin artistkarriär. Namnet Little Jinder fick hon av sina klasskamrater på en ljudteknikutbildning i Liverpool. Som 18-åring signerade hon sitt första musikkontrakt med ett brittiskt bolag, men det var inte förrän hon bestämde sig för att bli bäst på svenska som publiken spetsade öronen på riktigt. Den söta och sorgsna elektropopen på den svenska debutplattan Little Jinder belönades med en Grammis, och i år var hon nominerad till ytterligare två statyetter. Den nya skivan, som är under konstruktion, är mer ilsken och hämndlysten. Kanske för att hon vågar vara lite mindre mesig nu. Från att ha varit en “livs levande cirkushäst” med en hov i alla aspekter av låtskrivande har hon under det gångna året blivit musikaliskt modigare, vågat släppa kontrollen alltmer. Markus Jägerstedt, som tidigare jobbat med Robyn och Kleerup, har fått rollen som producent.

– Han är den enda som är bra nog för mig, säger hon med ett flin.

De som följt Josefine Jinder vet att hon utforskar och vidgar gränsen för vad man får och inte får göra som tjej, utmanar normer och leker med status. Tyvärr resulterar det i en ”kaxig ung tjej”-stämpel. Tyvärr, för att hon tycker det är ”så tröttsamt och kvinnohatiskt att man dör”.  Trots det har hon har en skylt ovanför sin säng med texten Control yourself. Själva budskapet har inte varit så viktigt, den har mest suttit där för att den varit snygg. Och nu har skylten till och med glidit ner. Men så vänder hon på en femöring: 

– Fast vette fan, det där kan jag väl behöva påminna mig om ibland.

Den allmänna uppfattningen är att Josefine Jinder är rätt urspårad. Men det kan man ju inte vara om man vill åstadkomma någonting, säger hon. Tvärtom vet hon exakt vad som krävs av henne för att lyckas som artist. Hon ger hundra procent för att nå det målet. Samtidigt drar hon sig inte för att vara en åsiktsmaskin som provocerar ihjäl folk, men lika ofta väcker beundran. Alla ska väl kunna snacka om sex, kärlek och musik utan att bli dömda? Lika bra för världen att vänja sig, för hon kommer aldrig att censurera sig själv.  

– Varför ska jag bli begränsad för att en tönt i Trollhättan med tråkigt liv har blivit provocerad och är taskig mot mig? Nej. Det funkar inte.

Orättvisor upplever hon hela tiden och när hon i vissa andras ögon tar för mycket plats får hon genast höra hur ful och dålig hon är. White trash! “Vad ska jag göra åt det då?” frågar hon tillbaka. 

– När folk angriper Little Jinder skiter jag i det. Jag har ju ändå valt det här yrket och då måste jag också kunna ta att folk har åsikter om mig. 

Går du aldrig hem och gråter?  

 – Jo, det händer. Jag mår piss i ett dygn och hatar mig själv och sen börjar jag om. 

Vad vill du att folk ska tycka om dig? 

– Folk får tycka vad de vill. Det är okej att inte gilla mig, men jag hoppas någonstans att man väl kan vara rimlig i hur man uttrycker det. 

Rimliga har reaktionerna på henne som person och artist dock inte alltid varit. Under veckan i Musikhjälpen-buren loggade hon ut från sina privata sociala medier, orkade inte ta den våg av hat och personangrepp som välde in. Synpunkter på saker män sällan får skit för, menade hon då: att hon var ful, att hon tog för mycket plats och avbröt andra.  

Samtidigt hör det till att ta lite skit, tycker hon. Det värsta hon vet är kändisar som gnäller över privilegiet att vara kända. Själv är hon heller inte direkt smidig när det gäller att kommentera andras artisteri och agenda. Som när hon inför sin medverkan i tv-programmet Så mycket bättre berättade för världen hur mycket hon föraktar Melodifestivalen och alla som deltar i musiktävlingar. De andra deltagarna var Tommy Nilsson, Jill Johnsson och Danny Saucedo – några av Mellons största stjärnor.

När hon gav sig in i ett Instagram-samarbete med H&M, ångrade hon sig efter första inlägget och hoppade av genom att kritisera hela upplägget och företaget. Det var det där med att kontrollera sig själv ibland … Men hon ångrar aldrig att hon är så artikulerad, även om det innebär att hon ständigt hamnar i konflikter. Ibland löser hon det, andra gånger inte.

I Så mycket bättre gav Tommy Nilsson tillbaka genom att skämtsamt döpa om henne till Little Jidder.

Reaktioner på det? 

– Det var ju oväntat, säger hon ironiskt och förtydligar att det ju verkade vara Tommy Nilssons grej i programmet. Att vara lite kul på andras bekostnad.  

Tv-programmet gjorde henne till en fixstjärna och från att ha varit en ensam förbandsartist som trasslade in sig i sladdar och spelade för ingen, vilket dokumenterades i en SVT Play-serie, är hon det största namnet på affischen.

Konserterna är numera för det mesta slutsålda och publiken i alla åldrar. Till och med fyraåringar känner igen henne på stan och det är tydligt att hon är en stor förebild.

– Jag hade nog velat se mig själv när jag var i yngre tonåren. Men som förebild tycker jag att det viktigaste är att hålla en hög verkshöjd rent konstnärligt. Egentligen är det bara intressant vad man gör, inte hur man är.