Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Isabelle Ståhl och Tone Schunnesson.

Litteraturens unga kvinnor lever livet som de vill

I millennial-erans generationsromaner är det unga kvinnor som har huvudrollen. Journalisten Annah Björk Facebook-chattar med författarna Isabelle Ståhl och Tone Schunnesson för att sätta fingret på deras zeitgeist.

Det blåser rosa vindar över kulturen. Feminism, ordet som så nyss var förbjudet och förknippat med aktivism och vänster är nu någonting alla i alla lägen behöver förhålla sig till och inte bör förneka. Inte minst inom popkulturen, där de kvinnliga rösterna dagligen blir starkare och mäktigare.

Inom bokvärlden syns det i en våg av helt nya generationsromaner – där unga kvinnor skildrar sin samtid. Och det handlar inte om några romantiska tillrättalagda historier eller ”starka kvinnor” eller hjältinnor. Istället tillåts nu en värld med är antihjältar av kött och blod i en dystopisk och globaliserad omvärld – där teknologin, självmedvetenhet, konsumism, droger, sex och depression är huvudingredienser.

Generationsromanen 2017 är skriven av en ung kvinna, med ett språk präglat av livet på sociala medier och en uppväxt där de intalats att allt är möjligt.

Generationen den skildrar kallas millennials, eller Generation Y, och till dem räknas de som är födda från början av 80-talet till tidigt 00-tal. En millennial är uppväxt med teknologin med internet och mobiltelefoner, och det präglar hela deras värld. De ska bli den första generationen i modern tid att tjäna mindre pengar än sin föräldrageneration. 20 procent av dem har minst en invandrarförälder och de skickar i snitt 50 mess om dagen.

Männen har dominerat

Historiskt sätt har det i litteraturen varit unga män som levt life och haft lidelser under den där sista sommaren med gänget – innan livet blir tillrättalagt och ungdomens charmiga svagheter blir till problem. 

Generationsromanen har varit en mansdominerad genre.

Men nu är andra generationens generationsromaner här. När millennialgenerationen bokdebuterar är det de unga kvinnorna som tagit över positionen som mästare över att skildra sin tid, sitt liv, sin verklighet exakt just nu. Som Lena Dunhams karaktär Hannah Horvaths historiska ord i pilotavsnittet av ”Girls”:

”Jag tror jag kan vara min generations stora röst. Eller i alla fall en röst. För en generation.”

Engelska debutanten Sally Rooney med ”Samtal med vänner”, Athena Farrokhzads ”Vitsvit”, Tove Folkessons trilogi om Kalmars jägarinnor, Sanda Beijers ”Allt som blir kvar”… Listan kan göras lång. 

Men allra tydligast och bäst skildras zeitgeisten, tidsandan för den unga kvinnliga millenniegenerationen just nu i Tone Schunnessons utlevande ”Tripprapporter” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” där huvudkaraktärens intressen är "sömntabletter och att chatta".

– Kvinnan i de här nya böckerna är ofta en skurktyp, en vagabond, en odåga, en evig outsider som är ganska historielös. En kvinnlig Don Juan och de finner framför allt kärleken hos andra kvinnor – och då inte enbart erotiskt. Det finns en stark kraft och en protest i det, säger Boel Hackman som är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet när hon ramar in den nya typen av generationsromaner.

 

Linna Johansson först ut

Kanske var den som var först ut med den här nya generationsromanen i Sverige journalisten Linna Johansson, som drivit den feministiska tidskriften Bleck och medverkade i ”Fittstim”. Med sin uppväxtskildring ”Lollo”, dystopiskt experimentellt placerad i nutid med dagens teknologi och skala framtidsutsikter, skildrar hon en uppgiven och uttråkad verklighet för unga vuxna, arbetslösa kvinnor som inte ens önskar sig ett arbete. De vill bara vara med varandra, dricka sig fulla på klipporna i Vinterviken, stanna tiden där och finansiera det hela genom att onanera framför webbkameror för okända män. En flicka med pengar och en våning med dekadenta fester blir förebilden – den präktiga lillasystern som strävar efter framgång bara outhärdlig. I en intervju med Bon sätter hon fingret på en stress alla unga måste förhålla sig till. 

– Jag är verkligen dödstrött på den här märkliga idén att människor ska vara så aktiva hela tiden. ”Vad har du åstadkommit i år?”… Jag vet inte när det började, men jag upplevde inte att det var så för bara några år sedan. Men nu känner jag ett konstant görandekrav, där alla liksom ursäktar sig. ”Ja, jag bor kvar i samma lägenhet, har ej företagit mig någon intressant resa”. Det där slår ju ut människor på ett otroligt grundläggande existentiellt vis.

Nedklottrad med samtidsmarkörer

Den 28-åriga kulturskribenten och forskaren Isabelle Ståhl romandebuterade i maj i år med ”Just nu är jag här”. Hon var redan innan känd som den unga kulturkritikens stora stjärna, med ett förflutet som skribent på Nöjesguiden, Expressen Kultur och Svenska Dagbladet. ”Just nu är jag här” är nedklottrad av tydliga samtidsmarkörer i form av kvinnliga pottfrisyrer, Back-väskor, Lana Del Rey-låtar och kemiska droger. Huvudkaraktären Elise läser planlöst på Stockholms Universitet och säger att hon skriver på en roman, medan hon (knappt) försörjer sig på timanställningar i butiker. Hon bor i andra hand utan hopp om att någonsin få en egen lägenhet och hon träffar uttråkat män genom dejtingappen Tinder. GPS-signalen i mobilen scannar ständigt efter nya bekantskaper och hon håller reda på hur många av hennes vänner som ska gå på vilka event enligt Facebook. 

Elise får skön bekräftelse genom sina likes på Instagram, medan hennes pojkvän känner sig osedd, och hon håller kontakten med sina få vänner på Facebooks chatt.

En av sommarens första dagar sitter jag i min lägenhet i Neukölln, Berlin, där jag bor deltid. Isabelle Ståhl har rest från Stockholm till Malmö för att prata om boken. 

Många mil ifrån varandra chattar vi fram intervjun på Facebooks Messenger.

Din bok har kallats generationsroman i massor av texter redan, hur känner du inför det? 

– Det känns roligt. Men det är svårt att tala till en generation, mina erfarenheter har redan blivit föråldrade.

Hur då föråldrade?

– Tekniken förändras så snabbt och det förändrar sättet man betraktar världen. Själva livet är material för sociala medier, man lever för att skapa content, haha. Och det är svårt att betrakta och leva i sin värld utan att hela tiden fundera på hur man ska berätta om den för andra på internet.

Vad gör Elise till en representant för sin generation?

– Hon är plågad av sin valfrihet, att ha vuxit upp med catch phrasen ”Gör vad du vill, bara du blir lycklig”. Det finns en stor förväntan på unga människor i dag att skapa ett väldigt bra liv för sig själva, att inte missa någonting. Och så är hon är våldsamt uttråkad av sex eftersom hon vuxit upp med Big Brother och MTV.

I chattfönstret ser jag hur tre grå prickar dansar för att signalera att hon fortfarande skriver på ett svar. Vi har kommit överens om att Isabelle ska klicka på Facebooks symbol ”tummen upp” för att markera att hon skrivit klart och är redo för nästa fråga i intervjun.

– Hon tar inte droger för att uppleva något sinnesutvidgande eller gränsöverskridande, eftersom tillvaron redan saknar ramar och gränser. Utan när hon tar droger är det bara för att komma andra närmare, eller för att bli starkare som individ, det är väldigt målinriktat.

Tummen upp.

Även typen av kvinnokaraktär – inte tillrättalagd eller inställsam – känns ny inom litteraturen. Varför är det viktigt att skildra henne?

– Jag gillade att skriva om någon som känner sig obekväm och främmande i de flesta sammanhang. Hon är inte heller utåtriktat aggressiv, hon är mest kraftlös. Ett slags kroniskt tillstånd av trötthet och uppgivenhet, psyket överbelastat av staden och internet, drömmarna om ett annat sätt att leva känns oförenliga med verkligheten.

Karaktäriserar det dagens unga kvinna tycker du?

– Ja, hon får hela tiden berättat för sig att hon har alla möjligheter att vara fri, att världen är hennes… Men hon känner sig ändå för yvig, utsvävande och fladdrig för den jordnära, enhetliga och positiva kvinnlighet som parförhållandet kräver.

Hon känner att det är något fel på henne för att hon inte slagit sig till ro och fått barn, känner kraven på att vara en välfungerande, aktiv och stark men samtidigt omvårdande och "ren" kvinnlighet.

De grå prickarna går i små vågor medan Isabelle skriver där borta i Skåne.

– Hon känner sig gammal trots att hon bara är 28. Hon lider av att inte vara ung och lovande. Delvis för att den ”unga kvinnan” är en så fetischerad och ikonisk figur i vår kultur, hon representerar något löftesrikt, en gyllene framtid.

Tummen upp.

Piquaresqueromaner

Jessika Gedin, översättare och programledare på SVT:s bokmagasin ”Babel”, ska en gång ha sagt att en generationsroman ska innehålla minst 20 procent sex, 20 procent knark, 10 procent alkohol, 30 procent olycklig kärlek. 

Kända klassiska generationsromaner anses vara exempelvis Jack Kerouacs ”På drift”, Ulf Lundells ”Jack” och Klas Östergrens ”Gentlemen”. Men vad definierar egentligen en generationsroman? 

Inom litteraturvetenskapen är inte genren etablerad som en godkänd beteckning, det anses snarare vara en epitet som kulturjournalister och förlag slänger sig med för att kategorisera eller understryka vikten av en roman som ligger rätt i tiden. Eller fånga samtiden och de unga som lever i den.

Boel Hackman, docent i litteraturvetenskap, igen:

– Jag sätter de här böckerna i andra genrer. Delvis hamnar de i vad som kallas bildningsromaner eller utvecklingsromaner, som är en genre som har rötter i 1800-talets litteratur. Då handlar det mycket om en utvecklingsoptimism, huvudpersonen ska gå från ungdom till vuxen, den utvecklingen står i centrum, säger hon, men menar samtidigt att det inte helt passar in på de här böckerna.

– Nej, jag skulle snarare säga att de falkar inom piquaresqueromaner – som Birgitta Stenbergs böcker. Det vill säga, det händer personen i boken en massa saker, men personen själv står still, kommer inte till utveckling. Den är snarare strukturerad kring ett antiklimax.

"Min generations vibb"

Tone Schunnessons korta och ambitiöst litterära bok ”Tripprapporter” har kallats just generationsroman i var och varannan recension. Men hon själv är osäker på vad det ens innebär. Jag skriver till Tone på Messenger att jag tycker ”Tripprapporter” fångar tomheten men samtidigt rörligheten i vår tid direkt, slående och drabbande. Globalisering och psykiskt mående, kemiska preparat och en lätt syn på sex – ur perspektivet från en ung kvinna som avviker från normen som varit rådande. 

– Ha ha ok, då jag håller med! Jag skrev min generations roman. Yes 😀, svarar hon då och är med på intervjun.

– Kanske är den sårade desperata icke-ironiska storslagna vibben min generations vibb, skriver hon.

I ”Tripprapporter” är en namnlös kvinna på en till synes planlös resa – Berlin, Bangkok, Stockholm, runt i världen. Ensam och utan pengar, sexuellt avtrubbad, i ett rus av droger, psykisk ohälsa har hon släppt alla spärrar. Hon är djupt egoistisk och burdus på ett sätt kvinnor aldrig annars tillåts skildras.

Jag frågar Tone Schunnesson vad hon själv anser fångar tidsandan i ”Tripprapporter”. 

– Om Tripprapporter är generationsroman i något avseende tror jag att den är det i vissa tematiska spår, typ resa till Thailand. Rörligheten. Inkasso. Arbetslösheten. Tradera. Köpa droger på internet.

Mindre exakta saker som fångar tidsandan på ett mer subtilt sätt är språket, det tydliga jag:et och självmedvetenheten. Tone är också inne på det. Hon messar:

– I boken finns också ett skrivande som faktiskt är fostrat av och på internet. Hela tiden med sig själv som något slags rörlig avsändare med något slags föreställd mottagare. Detta skapar en direkthet eller en ny dimension av "jag" som förhåller sig till exempel till autofiktion på ett mindre komplicerat och mer care free sätt.

När jag har skickar henne en ny fråga om den tydliga psykiska ohälsan är det först tomt och tyst. Jag formulera en följdfråga, men då ser jag hur hon svarar. Jag raderar min kommande fråga och väntar istället på Tones svar.

– Jag tror hennes mående är tidstypiskt i den mån att.... Okej, till exempel i ”On The Road”. Så återvänder han hela tiden hem till en kvinna som vårdar honom så han orkar fortsätta vara på Vägen. Detta är ej aktuellt för min karaktär i ”Tripp”, för hon är kvinna. Andra saker som gör att hon skulle kunna må dåligt är till exempel avsaknad av bostad och jobb. Jag upplever dock att min karaktär i ”Tripp” egentligen inte vill må bättre. Hade någon gett henne en lägenhet eller jobb hade hon sagt ”Nej tack”. Hon mår dåligt och krökar för att det är hennes livsstil och hon är nöjd med det. Så kanske är det tidstypiskt i den mån att det inte alls är tidstypiskt. Vi ska vara lyckliga och produktiva och ta hand om oss själva. Såklart är en reaktion på det att inte vilja göra det alls.

Planetens undergång

Den irländska debutanten Sally Rooney har kallats för landets svar på Lena Dunham, i sommar kommer hennes ”Samtal med vänner” ut i svensk översättning.

– Vi är generationen som kommer ha en sämre ekonomisk säkerhet än våra föräldrar; med det i åtanke lever vi mitt i en motsägelse, eftersom kapitalismen verkar erbjuda en ständig utveckling mot tillväxt och framgång. Och medan våra föräldrar oroade sig för kärnvapenkrig, måste vi oroa oss för kärnvapenkrig och en annalkande klimatkatastrof.

Hotet om tillvarons och planetens undergång är ständigt närvarande i Sally Rooneys bok, trots att det egentligen är en kärleksroman.

– Precis som många andra unga, är Frances i boken orolig att planeten och med den mänskligheten, ska gå under. Men jag skrev inte den här boken för att fånga tidsandan. Jag ville bara beskriva världen så ärligt jag kunde. Och det skulle vara oärligt att exkludera både specifika former av kommunikation och kontemporära oroligheter bara för att de inte känns tidlösa, säger hon.

Politisk kraft

Isabelle Ståhl vill också med sin bok göra rum för en litteratur som exponerar sårbarhet utan att det måste ha ett försonande slut. 

– Boken kom till som en reaktion på lyckliga mat- och semesterbilder på Facebook. Tidigare generationsromaner som ”Jack” har handlat mycket om det lustfyllda i att upptäcka världen och pröva nya alternativa levnadssätt men i min roman finns ingen lust, mer paranoia och känslor av att aldrig kunna komma åt den där upplevelsen av världen och ungdomen som andra visar upp på sociala medier.

Litteraturvetaren Boel Hackman menar att just det gör att det finns en stark politisk kraft i böckerna.

– Det är arga böcker, där kärlek mellan kvinnor i olika former blir en effektiv kritik av det samtida samhället och patriarkatet. Jag uppfattar dem som väldigt politiska allihopa. Ett ifrågasättande av den normativa tvåsamheten, samtidigt som de på ett sökande och sentimentalt sätt betraktar den i sin frånvaro, säger hon.

Sökandet kommer också genom ett flitigt och lätt användande av droger.

– De gör sig själva illa hela tiden. På olika sätt, men inte minst genom sexualiteten. Men också med droger, de har gemenast att de väldigt offensivt skadar sig. Det är inte att sitta på kammaren och lida direkt. Och det i sig är både nytt och intressant ur ett feministiskt perspektiv inom litteraturen, menar Boel Hackman.

Troligen är det tillgången till droger och sex på nätet som gjort att det är saker de unga kvinnorna tar väldigt lätt på i böckerna. De har ett okomplicerat förhållande till dem, men använder dem destruktivt och för att döva, självmedicinera. 

– En annan väldigt postmodern markör i de här böckerna är konsumismen, säger Boel Hackman. Det skrivs inte bara om en bil, utan om vilket bilmärke det är. Det är varumärken, företag, appar…  De blandas sedan upp med identiteten, formar den, hur de framställer sig. De visar vilka de är med hjälp av varumärken, det har vi inte sett inom litteraturen förr på samma vis. Det förstärker deras ständiga fråga, som löper genom de här böckerna är – vad är autenticitet?

En påminnelse om det jobbiga

Tone Schunnesson vill att ”Tripprapporter” ska förändra den litterära världen. I framtiden hoppas hon att ”Tripprapporter”  har satt historiska avtryck.

– Som startskottet på det som slutade göra svensk prosa till en tråkig allergiker och förvandlande den till något mer storslaget och slarvigt, skriver hon i vår chatt.

Isabelle Ståhl har ett mer dystopiskt – och för all del tidstypiskt – svar på frågan hur hon hoppas ”Just nu är jag här” kommer läsas om tio år:

– Jag hoppas att den kommer vara en påminnelse om hur jobbigt det var att leva nu.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.