Göteborg är en litteraturstad beroende på vad som definieras som litteratur och vilka texter som får ta plats i finrummet. 1996. I förberedelseklassen ska jag som nyanländ lära mig svenska. Min språklärare vill att jag läser storslagna romaner. I stället lyssnar jag på och läser svenska rap-texter och försöker tyda punchlines, ord och metaforer. Det är så jag lär mig svenska. Jag vill skaffa ett svensk ordlexikon, min pappa köper en synonymordbok på Kvibergs marknad och jag lånar ett rimlexikon från stadsbiblioteket som jag aldrig lämnar tillbaka.
1998. Jag börjar skriva mina egna texter. Poesi. Jag kan sitta dag in och dag ut på mitt rum i föräldrarnas lägenhet i Gårdsten för att lära mig nya ord, förstå deras innebörd och sedan hitta rätt rim för att bygga en mening.
Genom fritidsgården i Gårdsten får jag chansen att spela in min första text i en studio och gör mitt första uppträdande på ett ungdomsläger. Det som började som en aktivitet för att fylla rastlösheten öppnar mina ögon för en ny värld där jag kan skriva mina historier på egna villkor, bestämma formen, språket, välja hjälten och få skurken att bli mer komplex.
2005. Jag deltar för första gången på Bokmässan när jag och Renzo Aneröd håller på med romanen Vildsvinet. Ännu en ny värld öppnas, jag blir introducerad för en plattform som jag hade hört om men aldrig besökt. Det är den här vägen jag kommer in i litteraturvärlden och lär mig det språket. Lärarnas förlorade kamp för att jag ska läsa storslagna romaner behövs inte längre, nu söker jag dessa böcker på egen hand och Göteborg blir litteraturens stad för mig och det känns som om allt är möjligt.
Efter några år står jag på scen, skriver flitigt och hänger med författare. Jag som inte hade några större mål med skrivandet i början ser stora mål framför mig. Jag börjar märka att mina dikter memoreras av folk i centrum som vill veta vad jag menar med till exempel: "hemmaplan Gårdsten, vad är problem, folk söker hämnd, röker 9mm Blend, Adidas trend, varje blatte har agent, skryter om att bli legend, Scarface är död min vän".
Kompisarna undrar om det ligger ett kodat budskap bakom saker jag skriver. De blir min första publik, det är främst dem jag vill nå med mina texter.
Jag sadlar om och skapar radiodokumentärer för Sveriges Radio, en ny kulturform som jag kanske aldrig hade sysslat med om jag inte hade börjat skriva poesi. Det blir fem dokumentärer för P1 några år senare och senast radiodokumentärserien Gängskjutningen på Vår krog & Bar för P3. Samma publik som memorerade mina texter i centrum visar sitt intresse. Nu berör jag även människor utanför centrum, men fokus är på att få "utomstående" att relatera till och förstå miljöerna, karaktärerna, problemen och språket.
2013. Jag går in för att arbeta som professionell skribent och då börjar frågorna och begränsningarna. När jag och min kollega/barndomsvän Kamran Rahimi går runt och pitchar film- och tv-serieprojekt för "branschfolk" i bland annat Göteborg hör vi: "Vem skriver du för? Vem är din publik? Det är den bästa storyn jag läst på åratal ... men vilka är ni? Kan ni hantverket? Har ni jobbat med det och det formatet tidigare?" Plötsligt inser jag att det är svårt i Göteborg för nya berättare och berättelser att få samma chans som de etablerade. Samma sak gäller den som söker ekonomiskt stöd, du måste ha med ett tungt namn, det underlättar för att få igenom din ansökan.
Att lära sig språket var enkelt, men att realisera större idéer är svårare. Det ställs helt enkelt mycket större krav när nästa steg ska tas. Men som tur är finns människor som brinner som vi för originella historier. Utan dessa hade många nya skrivtalanger och unika storys gått till spillo.
Mitt intresse för poesi som ung gav mig språket och möjligheten till ett drömyrke som vuxen, men bara om jag lyckas bestiga Mount Everest, berget av hinder/krav, hos dem som sitter på de ekonomiska medlen. Å andra sidan behöver inte allt som skrivs få litteraturpris, så länge skrivandet lever vidare. Jag kommer alltid att använda språket för att försöka upplysa genom berättelser. Och kanske berör något jag skriver någon annan och lockar till ett större intresse för litteratur. Med rätt texter kan man få människor att börja läsa.
2017. Jag arbetar med att försöka hjälpa andra att utveckla sin skrivfärdighet, parallellt med mitt eget skrivande. Jag utvecklar tillsammans med Kamran Rahimi två projekt i tv-serieformat och två långfilmer, föreläser om organiserad brottslighet och våldsbejakande extremism, samtidigt som jag fortsätter ta fram nya storys för radio. Jag förbereder mig mentalt på att börja skriva en bok om IS.
