Under de senaste tio åren har Johan Svedjedal, litteraturprofessor vid Uppsala universitet, gett ut Skrivaredans. Birger Sjöbergs liv och diktning (768 sidor), Den nya dagen gryr, Karin Boyes författarliv (680 s), Spektrum. Den svenska drömmen (479 s) och dessutom varit huvudredaktör för Almqvists Samlade verk.
LÄS MER: Karin Boye solkad av livet som alla vi andra
Kvalitet kan inte räknas i sidantal men Svedjedal har lyckats förena gedigen forskning med omfattande uppdrag och förmedla sina resultat med en stilkonst som inte blir sökt men alltid är tillgänglig.
Nu står han som redaktör för och är meste bidragsgivare i den massiva och snyggt bildsatta volymen Böckernas tid (800 sidor i storformat) och ger här utrymme för ett starkt lag på det litteratursociologiska fältet. Det är Svenska förläggareföreningen som firar sitt 175 årsjubileum med detta arbete. Föreningens förste ordförande var Tor Bonnier och dess nuvarande är Eva Gedin som 2016 tog över efter Eva Bonnier. De är de två kvinnorna i raden av sjutton ordföranden.
Framställningen ger oss bokens och förlagens historia från kommissionssystemets dagar med dess affärsregler för handel med böcker fram till samtida datorisering, print on demand och Amazons läsplatta Kindle. Print-on-demand och egenutgivning ändrar den sociologi om bokens bildade repektive populära kretslopp som sociologen Robert Escarpi utskiljde med stort genomslag på 60-talet, inte minst i Sverige. Nu har ICA och Maxi böcker och Augustprisvinnarnas kan man köpa på kvällsöppen mack.
Samhällets struktur kräver både kulturpolitik och fri konkurrens. A- och B-bokhandel hette det på kommissionssystemets dagar. Nu talar vi om e-böcker.
Boken som lönsam förlagsaffär består även om bokhandlar blir färre och ett storstadsfenomen. 2018 har nära 86 % av landets kommuner ingen eller bara en bokhandel.
Det här verkets olika kapitel om litteraturstöd, fria bokpriser, sänkt moms på böcker och billigböcker som blivit dyra ger den överblick som fortsatt debatt om förändringar i Böckernas tid kräver.
Informationsrika och också mycket underhållande är Jan-Erik Petterssons presentationer av framställningens centrala aktörer. Vi känner honom sedan tidigare som chefredaktör för Svensk Bokhandel och förläggare på Ordfront. Hans mästerstycke här är intervjun med Lars Lundberg som började som 17-åring på Fritzes bokhandel på Fredsgatan i Stockholm och ännu är verksam. "Jag kör nog fortfarande det gamla stuket." Det vill säga kundservice.
1970 hade Fritzes 50 anställda och ett imponerande utbud av utländsk litteratur, stort lager på vinden och egen chaufför. De flesta var äldre. Unge Jan-Erik förhörde sig om Evert Herngren, vd:n, en elegant herre i sidenkostym som arbetade i källaren och var litet rädd för "flickor med stort hår", får vi veta. Uppe i butiken regerade Ryttmästaren, Carl Gustaf Strandman. "Ryttmästaren satt ofta vid ett skrivbord och läste en bok. Den här ska ni sälja, sa han. Den här ska ni inte sälja, den är inte bra."
"Ännu i början av 1970-talet bar Fritzes titeln hovbokhandel och man hade ett kungligt diplom på väggen. Det var inte bara för syns skull.
– Det var tradition att kungafamiljen kom ner och julhandlade hos oss. Även kronprinsen, den nuvarande kungen, var med, han ville ha den senaste Alistair Maclean, men den hade vi inte, så då fick någon rusa ner till Nordiska och skaffa den. Ska det inte vara något mer? undrade Ryttmästaren lite bekymrat, men det skulle det inte."
Varför inte Johan Svedjedal till Svenska Akademien, tänker jag när jag i detta onådens år har läst Böckernas tid.
