Jag är lite förälskad i den här boken. Förmodligen beror det på att jag är svältfödd på smarta texter om populärkultur på svenska. Men också på att Roxane Gay skriver så rasande skickligt. Hon har den där ovanliga förmågan att vara personlig utan att bli intim eller narcissistisk. Dessutom har hon en genuin känsla för essäns öppna och prövande hållning. Varje ny text är ett litet äventyr som man aldrig vet vart det ska ta vägen. Det kan börja med en trivial anekdot från hennes skoltid för att utvecklas till en djupdykning i litteratur och psykologi via några rader från en bästsäljare.
Visst, alla essäerna i den här samlingen håller inte samma höga klass, men tillräckligt många gör det för att jag ska läsa boken i ett enda svep. Jag vill hela tiden ha mer av Roxane Gays egensinniga kulturanalyser.
Essäerna, som tidigare varit publicerade i tidskrifter som Los Angeles Review och American Prospect, har ett stadigt fokus på populärkultur. Skoningslöst dissekerar Roxana Gay internationella succéer som Femtio nyanser av honom, Hungerspelen och Django Unchained, samtidigt som hon lyckas säga något nytt om den tid vi lever i. Texterna handlar om allt från kärlek till rasism. Men framför allt är det här en bok om våld – sexuellt våld.
Roxane Gay återkommer gång på gång till det sexualiserade våld som präglar vår samtid. Hon menar att vi lever i en sorts våldtäkts-kultur – och att denna framför allt blir synlig i populärkulturen. Det kan låta som en överdriven utgångspunkt, men Roxane Gay övertygar. Hon visar gång på gång hur den kvinnliga underordningen produceras och reproduceras i böcker, filmer och tv-serier mot en fond av våld. Det är som en ständigt pågående inskolning i ett system av ojämlikhet, som en omedveten propaganda riktad mot unga tjejer. Budskapet är lika enkelt som obehagligt: Tro inte att ni är säkra. Tro inte att era personliga gränser är samhällets gränser. Tro inte att ni själva får avgöra vad som är okej.
Varför, frågar sig Roxane Gay, är populärkulturen så besatt av våld riktat mot kvinnor? Varför är våldtäkter, kvinnomisshandel och sexuella övergrepp en integrerad del av i stort sett all kommersiell tv, film och litteratur? Frågan är minst sagt brännande. Den pekar i en skrämmande riktning, mot ett samhälle besatt av kön, sex och våld.
Roxane Gay är inte ensam om att lyfta denna nutida fixering vid sexualiserat våld, verkligen inte. Det skulle vara fel att påstå att hon bryter ny mark. Men hon skriver på ett sätt som får frågorna att bli konkreta. Hon tydliggör. Hon har den där ovanliga förmågan att låta det mest vardagliga – en kväll i tv-soffan, en läsupplevelse som barn, ett biobesök – öppna upp breda och djupa frågor om vårt sätt att leva. Och hon gör det hela tiden med sina personliga upplevelser som klangbotten. Roxane Gay vet av erfarenhet hur rasismen, sexismen och våldet ser ut.
Bad feminist är på många sätt tung läsning. Ämnena är allvarliga och ofta smärtsamma. Men det betyder inte att texterna är tråkiga. Roxane Gay skriver alltid med humor. Hon är rapp och underhållande och hon älskar den populärkultur som hon så skickligt ser igenom. Hennes tankar och prosa är ständigt i rörelse. Hon vill inte slå fast och bevisa, hon vill snarare föra ett intelligent samtal kring viktiga problem. Det är en sympatisk hållning. Frågorna är viktigare än svaren.
Så långt allt gott. Jag läser gärna fler essäer av Roxane Gay framöver. Det enda jag känner mig tveksam till är titeln på den här essäsamlingen – Bad feminist. Varför heter den så? Är det för att förlaget insett att det var en säljande titel? Eller för att Roxane Gay ibland har en vilja att provocera utan någon vettig poäng?
I en inledande och något påklistrad essä försöker Roxane Gay förklara valet av titel. Det går sådär. Hon skriver att hon är en ”dålig feminist” eftersom hon inte riktigt klarar av Feminismen med stort F, alltså feminism som ideologi. Hon skriver att feminismen måste vara pluralistisk och öppen – inte sluten och fördömande. Men hon ger aldrig några exempel på denna farliga feminism. Exakt vem hon syftar på eller varför hennes feminism skulle vara så dålig (bad) blir aldrig klarlagt. Nej, hon säger egentligen bara emot sig själv. För det är så här: Roxane Gays texter vibrerar av ett feministiskt patos och en feministisk blick som klär av samtiden. Om hennes feminism är något så är den bra. Men det är klart, vem skulle vilja läsa en bok med titeln Good feminist?
