The Mars Room
Rachel Kushner
Översättning: Ylva Mörk
Bookmark
Rapparen ASAP Rockys tid i svenskt häkte satte igång en diskussion om hur människovärdig maten som serverades där var. En rätt vid namn cowboysoppa – tidigare okänd bortom Kronobergshäktet – blev en vida spridd nyhet. Men oavsett om det är bortklemat eller inte att klaga på maten om du är misstänkt för misshandel, är det intressant att betrakta ett lands rättsväsende som ett mått på ett samhälles anständighet. Bemöter det alla på ett jämlikt sätt? Hur jämlikt kan det förresten bli ifall fattigdom, etnicitet och födelseort påverkar risken för att du dras in i kriminalitet? Hur behandlas du sedan om samhället låser in dig? Efter att ha läst "The Mars Room" av Rachel Kushner är det i alla fall lätt att dra slutsatsen att det amerikanska rättsväsendet har större problem än egenkomponerade maträtter med fåniga namn.
Kushners stora bedrift är sättet hon gör fiktion av materialet.
Bokens kvinnofängelse är visserligen en fiktiv skapelse, men det är uppenbart att Kushner skriver med stor kännedom om ämnet. I en intervju (The Sydney Morning Herald 29/3-19) värjer sig författaren mot att boken enbart skulle vara ett resultat av research – huvudpersonens liv före fängelsedomen är till stora delar baserat på Kushners egen uppväxttid – samtidigt talar en sådan bredd av erfarenheter genom huvudpersonen att de inte enbart kan ha uppstått ur författarens fantasi. Kushner berättar också i intervjuer att hon besökt och engagerat sig i fängslade kvinnors öden. Det kan låta som en invändning att ett visst mått av research går att sikta strax under textens yta. Det är det inte menat som. För utan dessa erfarenheter skulle romanens verklighetshalt inte ha varit lika hög. Kushners stora bedrift är sättet hon gör fiktion av materialet. Oavsett hur och hur mycket hon hämtat in utifrån lyckas hon skapa en berättelse som upplevs som sann bortom detaljer vars autenticitet går att kontrollera.
När vi möter bokens huvudperson, Romy Hall, sitter hon i en transport på väg från häktet till fängelset för att avtjäna två livstidsdomar. Ett straff som hon har fått efter att ha dödat en stalker som hon dragit på sig efter att ha arbetat som strippa på klubben The Mars Room. Hon berättar om sitt liv och de omständigheter som ledde fram till mordet. Omständigheter som hon på grund av en usel försvarare aldrig fick en chans att redogöra för i rätten.
Men det är inte enbart Romy som kommer till tals i romanen. Här finns till exempel också den vedervärdige korrupte och före detta polisen och psykopaten Doc – en karaktär som skulle passat i en hårdkokt deckare – och fängelseläraren Gordon. Den sistnämnde får tjänstgöra både som godtrogen humanist och författarens språkrör. Tillsammans med utdrag ur Ted Kaczynskis (Unabombarens) kodade dagbok stärker deras perspektiv bilden av hur godtyckligt människor i det amerikanska systemet sorteras som offer och förövare. Vakt och fängelsekund.
Med den engelska upplagan färsk i minnet studsar jag till flera gånger på ordval i översättningen. Till exempel att ”sicko” rakt av översätts som ”sjuk”, och att det på bokens flik står ”rättvisesystemet” när det förmodligen är rättsväsendet som avses. Antagligen med ordet ”justice” svåröversättliga dubbelhet som grund för felet. Det är olyckligt. Har översättaren fått den redaktörshjälp alla översättare, också de bästa, behöver? Kanske inte. Detta är dock en mindre brist som inte ska hindra någon från att läsa en roman som både är en litterär upplevelse och ger en belysande, om än deprimerande, insyn bakom taggtråden på ett amerikanskt kvinnofängelse.
