Recension: ”Skälvning” av Teju Cole

Med hjälp av närmast vardagliga exempel blixtbelyser Teju Cole det groteska i västerländsk självgodhet. Nya romanen “Skälvning” är en sorgebok över hur klassresan aldrig helt kan läka annorlundaskapets brännskador, skriver Martina Montelius.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Den som en gång sett världen ur den underordnades perspektiv kan inte byta glasögon.

Det är därför jag skrattar hest när en eller annan isterbuk menar att feminismen gått för långt, och att vi ju för helvete har kvinnliga ministrar och företagsledare numera, och tanter kan ha byxor. Att vartenda storföretag säljer Pridesouvenirer, och att vi därför ska sluta gnälla om hatbrott mot hbtqi-personer och mobbning från högsta ort av transmänniskor.

Teju Cole, född i USA, uppvuxen i Nigeria och i dag Harvardprofessor, har alltid subtilt påpekat något än större: att hela västvärldens självuppfattning till stor del bygger på vårt historiska och pågående, brutala förtryck mot de världar vars konst vi stulit, vars arbete vi äter oss feta på, vars invånare politiker och deras väljare tävlar om att ivrigast vilja hålla borta från den mark våra förfäder tagit i besittning.

ANNONS

Med hjälp av närmast vardagliga exempel blixtbelyser Cole det groteska i västerländsk självgodhet. I nya romanen “Skälvning” bär huvudpersonen Tunde stora yttre likheter med författaren själv; han undervisar på ett stort universitet i Cambridge, och liksom Cole är han även fotograf, sökande efter ögonblick med många, motstridiga lager.

Boken är också skriven på ett sätt som påminner om fotografens blixtbilder. Den anstränger sig för att skildra den medelålders Tundes relation med hustrun Sadako, vardagen i deras amerikanska övre medelklassliv, men det är tydligt att själva människorna ytterst tjänar som bakgrundsmålningar till det Cole egentligen vill berätta om världen, utifrån och in.

Bitvis är det som att läsa långa essäer, och jag tänker att det kanske är onödigt att jag måste låtsas att det är den fiktive Tunde som talar, när jag känner att det faktiskt är Teju Cole. Men det är en randanmärkning. Ty å andra sidan är det medvetande som berättar, vem det nu tillhör, en portal inte bara till globalt vansinne, utan också till aspekter av identitet och det spretiga begreppet “kultur” som jag inte hittar hos andra författare.

Tunde letar i konsten och i musiken efter sig själv. Han lyssnar på kamale ngoni, njarka och belafon från Mali och känner att musiken är hans, trots att han saknar rötter i Mali. “Härkomst är en skog med förgrenade stigar”, tänker han, och frågar sig om vem som än har ansvar för musiken när han dör kommer att veta vilken musik som bör spelas.

ANNONS

Cole överger det linjära berättandet på det sätt jag är så svag för

Så vävs kulturell kanon samman med den enskilda människans essens så som den ska sammanfattas vid en begravning. Inte ens Sadako skulle veta vilka tonföljder som tränger in i honom på cellnivå, och även det omvända gäller.

Cole överger det linjära berättandet på det sätt jag är så svag för, utmattad som jag är av den obändiga flod av korrekt konstruerade böcker som är vaneläsarens bistra verklighet. Han byter tonfall och inramning som en annan Saramago, men med bibehållen air av upplysning och känslomässig återhållsamhet, eller rentav oförmåga att nedstiga i känslomässiga reaktioner – ett drag som tillskrivs Tunde, men som också är själva bokens andedräkt.

Med tanke på vilka avgrunder den rör sig kring vore den kanske omöjlig att skriva på annat sätt.

I en passage är läsaren åhörare av ett föredrag Tunde håller om J.M.W Turners målning ”Slavskeppet” (Slavhandlare kastar de döda och döende överbord, tyfon närmar sig).

Han berättar om hur han ofta “glömmer” att tavlan hänger där den hänger, för: “vi måste glömma Slavskeppet på samma sätt som vi måste glömma en mängd svåra saker med den sortens glömska som låter oss fortsätta leva våra liv”. Sedan talar han om själva begreppet “slav” – att det egentligen inte är ett rimligt ord för att beskriva en människa som blivit förslavad. Ingen kan vara en slav. Att bli förslavad är i stället något man kan drabbas av.

ANNONS

Jag associerar till hur åtminstone en del av oss vant oss av med att använda ordet “prostituerad”, eller något av glåporden mot människor i den belägenheten. Detta är en liten del av allt arbete som återstår för att göra livet rimligare: att sluta göra om situationer till identiteter via språket.

“Skälvning” är just en vidsträckt skälvning genom västvärldens invanda men bisarra självbild som behäftad med rättigheter, men inga skyldigheter, gentemot världen omkring oss. Den är också en bildningsresa. Och en sorgebok över hur klassresan aldrig helt kan läka annorlundaskapets brännskador.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Stackare” av Matias Faldbakken

LÄS MER:Recension: ”Förhöjningen” av Malin Ullgren

LÄS MER:Recension: ”Ett bortkastat liv” av Sofia Lilly Jönsson

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS