Hynek Pallas: Recension: ”Rött minne” av Tania Branigan

The Guardians tidigare Kinakorrespondent lyfter berättelser från kineser som fallit offer för Kulturrevolutionen under Mao. Hynek Pallas läser en strålande reportagebok om påtvingad glömska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Reportage

Tania Branigan

Rött minne

Att minnas och glömma Kinas Kulturrevolution

Översättning: Peter Samuelsson

Brombergs

320 sidor

Efter den ryska invasionen av Ukraina kom äntligen frågan om minneskulturens roll i politiken till Sverige på allvar. Vikten av att konfrontera historiens nedtystade trauman har länge präglat diskussioner om rasism i USA, diktaturarvet i forna Östeuropa eller Pinochetåren i Chile. Putinregimens stämpling av Ukraina som ”fascistiskt”, mot bakgrund av hur begreppet har missbrukats i Ryssland sedan Sovjettiden, visar hur allvarlig en utebliven historieuppgörelse kan bli. Och understryker behovet av att förstå vad som kan hända när diktaturer använder okunnighet som maktverktyg.

Så kan man också läsa Tania Branigans strålande reportagebok ”Rött minne – Att minnas och glömma Kinas Kulturrevolution”. När Branigan 2008 blev The Guardians korrespondent i Peking såg hon hur präglat Kina är av de turbulenta år som kallas för Kulturrevolutionen. Men att ärren sällan är synliga, utan genom officiellt förtryck och individuella trauman formar en nationell glömska.

ANNONS

Vad innebär det att leva i detta? Med en metod som kan jämföras med Svetlana Aleksijevitjs har Branigan intervjuat dussintals personer upprepade gånger och flätar erfarenheterna med egna analyser. Resultatet är ett journalistiskt föredöme för hur man arbetar med minneskultur i allmänhet och Kinas i synnerhet.

Kulturrevolutionen, som bestod av en rad skeenden, hör till 1900-talets värsta människorättsbrott. Dess startskott kom när kommunistpartiets ordförande Mao Zedong gav sig på oppositionen i partiet 1966. Det inledde ideologiska korståg som skulle omvandla befolkningens ”borgerliga, feodala och revisionistiska” tankar och hjärtan. Processerna tog slut först efter Maos död 1976.

17 miljoner unga skickades från städerna till eländiga liv på landsbygden. Grannar begravde varandra levande för att de hade blommor i trädgården (kapitalism) eller husdjur (borgerligt)

Den svält som kommunistpartiet orsakade kring 1960, vars konsekvenser inledde maktkampen 1966, dödade omkring 40 miljoner kineser. Mot detta är antalet offer i Kulturrevolutionen ”blygsamt”. Men att det exakta antalet, sannolikt miljoner, aldrig lär bli känt är inte poängen – utan hur revolutionen kom att genomsyra precis allt. 17 miljoner unga skickades från städerna till eländiga liv på landsbygden. Grannar begravde varandra levande för att de hade blommor i trädgården (kapitalism) eller husdjur (borgerligt) och kannibalism förekom när partifunktionärer åt ”klassförrädare”. Fraktionsstrider försatte landet i kaos.

Man kan jämföra med en kombination av andra folkmord och Stalins utrensningar. Men det unika var ett entusiastiskt massdeltagande där folk dödade familjemedlemmar och linjen mellan offer och förövare ständigt förändrades. Som Branigan skriver är konsekvenserna sådana att dagens Kina är lika omöjligt att förstå utan Kulturrevolutionen som England utan Imperiet.

ANNONS

Även om Kina hade haft samma uppgörelse med historien som Tyskland, där samtalet om Förintelsen förvisso dröjde men idag är centralt i landets självbild, hade den skuld som skär igenom familjer varit svår att genomlysa. Men Kulturrevolutionen ledde bara under en kort period efter Maos död till så kallad ”ärrlitteratur”. Kommunistpartiet erkände revolutionen som en historisk ”katastrof” på partikongressen 1981 – sen försvann den ur historieböckerna.

Branigan besöker nationalmuseet i Peking där mobiltelefonens historia har större utrymme än det hörn som avhandlar Kulturrevolutionen. Däremot finns restauranger som gör revolutionen till nostalgisk kitsch.

Man kan känna avsky över att vissa i ”Rött minne” försöker göra sig själva till offer för tidsandan. Men en del mördare hade knappt blivit tonåringar.

Allt återspeglas i Branigans porträtt och samtal som är nyanserade och mänskliga. Ibland, som när hon möter Maoimitatörer, är de dråpliga. Men tragedin dominerar. Här finns de tidigare rödgardisterna – den paramilitära organisation som mobiliserades av Mao och som dränkte lärare i kokande vatten eller misshandlade dem till döds. En medelålders advokat tar Branigan till sin mammas grav och berättar hur han tillsammans med sin pappa angav henne för att ha baktalat Mao – i full vetskap om det dödsstraff som väntade.

Man kan känna avsky över att vissa i ”Rött minne” försöker göra sig själva till offer för tidsandan. Men en del mördare hade knappt blivit tonåringar.

ANNONS

Det är en bra historielektion i väst – även Sverige hade hängivna maoister som hjälpte till att mörklägga historien – och Branigan visar hur man ställer frågor för att åskådliggöra vad som officiellt är bortglömt och hur det gör avtryck i dagens samhälle.

Men inte ens i de bästa omständigheter är minneskulturarbete en enkel ekvation. Att avtäcka amerikanska övergrepp löser inte automatiskt rasism i nuet. Förintelsemuseer motar inte antisemitism.

Trauman kvarstår. Idag vet vi att de ärvs i den tredje generationen, något som även står klart i ”Rött minne” där familjetystnad ibland skingras först efter att den har blivit en livsfarlig tryckkokare. Det hjälper inte att Kina, tack vare ett arv från den Freudhatande Mao, har minimalt med psykoterapeuter. Av de få som arbetar med överlevandetrauma vill snart ingen tala med Branigan annat än under full anonymitet.

”Allt som konfronteras kan inte förändras, men inget förändras om det inte konfronteras”, har författaren James Baldwin skrivit. Citatet kunde vara motto för den mot slutet allt annat än optimistiska ”Rött minne”.

För medan Branigan snyggt väver in det hastigt föränderliga Kina tillkommer ett nytt lager. Branigan påpekar att boken aldrig hade kunnat inledas 2015, året då hon lämnade Peking.

Sedan Xi Jinping blev president 2013 har landet blivit ett digitalt kontroll- och angiverisamhälle med koncentrationsläger, jakt på dissidenter och en ny personkult. Xi – barn till en utrensad partiledare – har gjort den sjuåriga landsbygdsförvisning han som ensam 15-åring 1969 skickades på för att ”omskolas” till uppbygglig skapelsemyt.

ANNONS

I andra lägen framhålls Kulturrevolutionen, utan att dess innehåll lärs ut, som ett hot om vad ”demokrati” leder till.

Särskilt anmärkningsvärt är hur kommunistpartiet idag suddar ut övergreppen som befolkningen har begått och formar en nationalism som betonar utländska oförrätter mot Kina. Det senare är en bisats i ”Rött minne”, som annars skulle tappa fokus. Boken tjänar därför på att läsas intill Rana Mitters ”China´s good war” (GP 31/1/21).

Då framträder en oroväckande bild av hur Kina använder påtvingad glömska och historiemissbuk som maktverktyg – och att det påminner om något vi borde ha insett om Ryssland långt före vintern 2022.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Varför protesterar inte statsministern?

LÄS MER:Svart Kleopatra efter hundra år av vittvätt av historien

LÄS MER:Systembolagets ungdomsserie ”Ruset” återupplivar ”DDR-tv”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS