Nyfikenhet är en journalistisk dygd. Men en annan dygd är att erkänna sina brister: Jag har aldrig varit nyfiken på USA.
Jag vet inte hur det kommer sig. Jag slukar allt jag kommer över om Indien, Nigeria, Nauru. Men av någon anledning känns USA tråkigt.
I regel, vill säga.
Jag tror att Martin Gelin har lyckats grundlura mig. ”Imorgon är jag långt härifrån” skulle vara en personlig betraktelse om varför han, som USA-korre, väljer att lämna New York för Paris. Och som en del (antar jag) av den ”Sveriges antiamerikanska kulturelit” som får ett antal kängor i boken tog jag triumfatoriskt mot boktiteln som ett bevis på USA:s tarvlighet. Klart man vill lämna.
Men så handlar boken om varför han ändå stannade kvar så länge på andra sidan pölen!
Grundlurad, och hänförd.
I ett dussintal essäistiska kapitel varvar Gelin kärleksförklaringar till New York med anekdoter och upplevelser från sina år i USA. Samt kanske ofrånkomliga reflektioner om vad det trots allt var som fick honom och familjen att flytta till Frankrike.
Det sistnämnda väckte minst intresse. Inte för att han har fel i sina resonemang om amerikansk välfärdspolitik, även om jämförelserna mellan föräldraskap i USA och Europa är snarlika Timothy Snyders i hälsomanifestet ”Frihet och solidaritet”. Oron över Trump och den potentiellt nära förestående demokratiska kollapsen är inte heller opåkallad. Men det är det här med den berömda vargen. Det går tretton Trumphatartexter på dussinet.
om New York, staden i hans hjärta, och hur den har levt upp igen efter pandemin; sprudlande, bullrande, bubblande, brusande
När han skriver om varför han har stannat kvar i två årtionden bränner det dock till. Lite väl adjektivtungt, kanske; ovarsamt strösslat med väl många semikolon; men engagerande förmedlat med en smittande passion. I synnerhet om New York, staden i hans hjärta, och hur den har levt upp igen efter pandemin; sprudlande, bullrande, bubblande, brusande. ”Staden är roligare än någonsin”, med Gelins egna ord.
Gelin tar hjälp av sina kulturella idoler för att skildra kärleken till staden som aldrig sover. Han intervjuar, läser och analyserar författare som Elizabeth Hardwick och Uwe Johnson. Bäst är kapitlet om Don DeLillo, vars ”Vitt brus” har fått en närmast profetisk status i amerikansk samtidskultur. Det är också en av de delar om dagens politik som lyckas ta sig under ytan, förmedla insikter och inte bara fördömanden.
Den ökända pratmakaren Fran Lebowitz har såklart sitt kapitel, liksom Aretha Franklin. Joan Didion dyker upp, så även Adam Gopnik och Katherine Boo. Ibland är det på gränsen till namedropping av New York-bor men i regel är det medryckande, bildande läsning.
I ett kapitel tar Gelin med oss på resa till Lubbock, Texas och en konsert med countryartisten George Strait. Även här lyckas han säga skarpsynta saker om amerikansk politik – utan att nämna demokratisk kollaps eller ens Trump. Gelin analyserar de två kategorier av Strait-texter som finns (avstånd och självbedrägeri) och vad de säger om den amerikanska kulturen utanför New York (där Strait vägrar uppträda). Samt berättar om hur han bondade med sydstatsamerikaner över skidskytte, och fick dem att tro att det inte är så stor skillnad mellan Texas och Sverige, trots allt.
I kapitlet ”Deras sorger är flyktiga” utforskar Gelin förhållandet mellan Frankrike och USA. Hans ironiska kommentarer om filosofen Jean Baudrillards USA-hat är roliga; ”Amérique” är enligt Gelin den sämsta bok som någonsin har skrivits om USA, och argumenten (förstärkta med fantastiska citat) är övertygande. Det värsta med att flytta till Paris, menar Gelin, är den stora skräcken över att möta en massa Baudrillard-citerande fransmän på stadens gator.
Det finns dock undantag: Alexis de Tocquevilles och Simone de Beauvoirs verk om USA passerar nålsögat. Det händer, enligt Gelin, att det uppstår ”något intressant hos författare som rör sig mellan de två republikerna, som har så mycket gemensamt och så mycket som skiljer dem åt.”
Jag hoppas att Gelin låter sig inspireras, att hans penna fortsätter röra sig mellan fransk och amerikansk kultur. I den skärningspunkten är han riktigt bra.
Fotnot: Martin Gelin är skribent i GP Kultur. Därför gästrecenseras hans bok av Eric Luth, redaktör på Liberal Debatt och kritiker i Expressen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:OS i Paris är en kulturpolitisk triumf
LÄS MER:Tim Walz trygga manlighet skrämmer MAGA-högern
LÄS MER:Stora protester mot Barnier och Macron
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
