I Nina Wähäs nya roman ”Babetta” förekommer ordet perfekt fjorton gånger på de tjugofem första sidorna. Den som är perfekt är Lou Faucher och den som tycker det är hennes väninnan Katja. De båda var oskiljaktiga under gymnasietiden på Södra latin för femton år sedan. Nu är Lou internationellt erkänd skådespelerska och Katja är ingenting. Hon har sökt scenskolan varje år i ett och ett halvt decennium men aldrig kommit in. I stället arbetar hon på café och läser filmvetenskap.
LÄS MER:Recension: ”Nuckans hjärtespalt” av Malin Lindroth
När romanen börjar har hon sökt en doktorandtjänst för att skriva om ”Den kvinnliga blicken och den feministiska utvecklingen inom filmen under det tjugoförsta århundradet.” Bland filmerna som ska analyseras finns Lous genombrott ”Babetta”. Man får känslan av att den är anledningen till att Katja vill doktorera överhuvudtaget. Långa passager i romanen ägnas åt att hon beskriver den av allt att döma mycket banala filmen i detalj. En ungersk greve förälskar sig i den vackra tjänsteflickan Babetta. Babetta blir gravid och tar sedan livet av sig. Den nittonåriga Lou är oemotståndlig i huvudrollen.
Allt enligt Katjas vinklade beskrivning naturligtvis. ”Finns det människor som kan leva hela sina liv som birollsfigurer i någon annans liv?” frågar hon sig i romanens inledning. ”Babettas” svar på den frågan tycks vara både ja och nej. Katjas blick på vännen präglas av lika delar hat och avund som kärlek och underdånighet. Nina Wähä uppehåller sig enbart i extremerna. I den ena stunden registrerar Katja skadeglatt varje begynnande rynka i Lous ansikte, i den andra utropar hon ”Ja, jag kommer. Å gud, jag kommer” när väninnan bjuder ner henne till sin pojkväns hus i Frankrike.
LÄS MER:Recension: ”Tillsammans i mörker” av Hanna-Linnea Rengfors
Katja betraktar parets liv med beundrande och kritisk blick, lånar Lous kläder, vill vara nära hennes kropp. Det hela pågår i dryga trehundra sidor, dag efter dag och mening efter mening.
Det är under en sommarmånad i detta hus som boken utspelar sig. Pojkvännen Renaud närmar sig de sjuttio, vilket i ”Babettas” universum är något misstänkt i sig. Katja äcklas av honom och inleder trots det snart en affär med honom, allt för att komma närmre vännen. Följer gör några sexscener som jag antar ska vara tvetydiga enligt samtidens sexualmoral: inget samtycke efterfrågas, inget nej uttalas. Men när Katja efteråt konstaterar att hon inte är helt säker på vad hon just har varit med om är det för läsaren inte alls svårt att avgöra vad som har skett. Strax blir även filmen ”Babettas” ungerske regissör föremål för en metoo-skandal.
LÄS MER:Recension: ”Karons tunnelbana” av Ida Linde
Utöver det händer inte mycket i huset. Lou tränar yoga och äter nyttigt. Renaud är iväg på cykelturer eller arbete. Tjänstekvinnan Ermelinda och trädgårdsmästaren Romeo stryker helt diskret runt i omgivningarna. Katja hittar ett antal sexvideos som Lou och Renaud har spelat in. Om kvällarna är det middagar och vin. Katja betraktar parets liv med beundrande och kritisk blick, lånar Lous kläder, vill vara nära hennes kropp. Det hela pågår i dryga trehundra sidor, dag efter dag och mening efter mening.
Såväl kärlek som avund förvrider perspektiven. Men det konstaterandet räcker inte för en hel roman.
Nina Wähäs stil kan bäst beskrivas som pladdrig. Så kan det till exempel stå på en sida om ett rum att: ”Det ser ut som ett rum på ett lyxhotell.” Fyra meningar senare kan vi i beskrivningen av samma rum läsa: ”På byrån ett enormt fång med blommor, även de har den där auran av obetalbar lyx.” Förhållanden gestaltas inte, utan hamras in. Om filmen ”Babetta” upprepas gång på gång att den är ”ikonisk”. Irriterar gör också en del till synes helt oavsiktliga upprepningar, där något som redan har beskrivits återkommer nästan ordagrant efter femtio sidor, och då på ett sätt som att det aldrig hade nämnts förut.
LÄS MER:Recension: Vinterns ungdomsböcker
Sammantaget ger det ett slarvigt intryck, som om varken Nina Wähä eller någon redaktör har brytt sig om att läsa boken. Bristen på ekonomi i berättandet leder också till att romanen aldrig fördjupas. Den konflikt som etableras på dess första sidor förblir densamma boken ut. Lou blir aldrig mer än en skiss av någon som är perfekt; Katja kommer aldrig till någon egentlig insikt om det bisarra i sitt eget beteende. Som för att understryka det ofärdiga i den egna berättelsen har Nina Wähä gett romanen två slut, där det andra kallas ”Director’s cut”. Självklart går de åt två helt olika håll.
LÄS MER:Recension: "Testamente" – Nina Wähä
Desto mer befriande är det då när Katja någon gång får syn på sig själv:
”Jag ligger vid poolen och tittar på när Lou simmar. Hennes rörelser är exakta, synkroniserade. De här tankarna irriterar mig när de kommer. Allas simtag är väl synkroniserade? Det är ju inte bara Lou. Annars sjunker man.”
Såväl kärlek som avund förvrider perspektiven. Men det konstaterandet räcker inte för en hel roman.
Läs fler recensioner av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Andrés Stoopendaal: ”Medelklassen är mottaglig för propaganda”
LÄS MER:Recension: ”Det kan kvitta” av Agota Kristof
LÄS MER:Recension: ”Ingenstans mitt segel” av Ingela Strandberg
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
