Jag lyssnar på Nina Simones Mr. Bojangles när jag läser Olivier Bourdeauts I väntan på Bojangles och jag kommer att tänka på Anne Sextons dikt 45 Mercy Street där Anne i en dröm vandrar gata upp och gata ner för att leta efter Mercy Street.
Where did you go? / 45 Mercy Street
Anne går och går och upptäcker att det inte alls är en dröm utan bara hennes ”oily life” där människor endast är ”alibis” och dikten slutar med att hon kastar bort och river sönder allt som ändå bara var en dröm, en bok, ett anteckningsblock.
Nina Simones Mr. Bojangles handlar om en man i ett fängelse i New Orleans som dansar för att få tillbaka sin hund, efter tjugo år sörjer han den fortfarande.
I Olivier Bourdeauts lilla mästerverk till bok sätter en högt älskad kvinna och mamma på vinylskivan med Mr. Bojangles varje kväll för att dansa. Hon dansar för att försöka glömma det som plågar henne.
När det gäller olyckor finns det instruktioner för hur man ska rädda offren, men för den här kvinnan och mamman som varje kväll dansar till Mr. Bojangles finns det inga sådana, så kvinnan hamnar på dårhus trots sina försök att förklara att det faktum att hon är småtokig och har lite prilliga idéer inte förändrar mannens eller sonens kärlek till henne eller hennes till dem.
Till sist kommer hon fram till en lösning som ska häva förbannelsen, samma lösning som även Anne Sexton och många andra med henne valde. De som inte står ut med sina ”oily lifes”, de som aldrig hittar sina ”Mercy streets”.
En liten pojke står ensam kvar men Olivier Bourdeaut har lyckats med något så ovanligt som att skriva ett lyckat slut som är långt ifrån lyckligt.
Man hisnar över språket, över kärleken till ”dårarnas drottning” och ler mellan tårarna. Bien joué!
