En enda ros kvar, en lite anfrätt honungsfärgad blomma och en knopp som något djur bitit i. En 'Ghislaine de Féligonde', som vanligt sommarens sista ros i min trädgård. För den till näsan. Ingen doft. Det är för sent, för kallt och den har nästan gett upp. Det är ju ändå oktober.
Men om det varit sommar, då hade den doftat som en klunk bättre sauternesvin. En stark, fin, söt och fruktig doft som av kaprifol och russin, mogna söta aprikoser och rivet citronskal. I botten en pikant ton av svavel för att väga upp allt det söta.
Min egen näsa klarar inte så subtila nyanser. Beskrivningen kommer från Mischa Billing och hon är en känd sommelière, det vill säga vinprovare och specialist på dofter. Under sjutton somrar har hon av och till gått runt i rosariet på Fredriksdal i Helsingborg och luktat på rosorna tillsammans med konstnären Rie Hägerdal som förevigat dem i lätta, fina akvareller. Resultatet av deras noggranna och koncentrerade arbete redovisas i boken Rosens doft utgiven av Fredriksdals muséer och trädgårdar på ViniLunds förlag. Det har blivit en vacker bok, som gjord för att drömma sig bort med, nu när det mest är doften av våt jord och multnande löv som når näsan. Härligt det också, men inte är det som rosor.
Ofta luktar det så gott i min trädgård. Ibland tror jag att det är alla dofterna som gör att man kan må så bra i sin trädgård. Så är det kanske också. När vi luktar på något aktiveras reptilhjärnan, amygdala, som är centrum för bland annat känslominnen, skriver Mischa Billing. Vi känner en doft och minns stämningar och känslor från för länge sedan. Doftupplevelsen går rakt in i hjärnan utan att passera något intellekt och förvandlas till en känsla av i bästa fall något fint.
Det är svårt att tala om doft. Det finns inga speciella ord för olika slags dofter, ingen doftmetodik att följa. Man får ta till liknelser. Rosen luktar citron, honung eller malört. Som mammas bullar, fransk äpplekaka eller rent av som en våt hund. Doften är stor eller liten, söt och god eller inte. Lite myrra, kanske. Mischa Billing är en mästare på doftspråk, men så har hon också tränat sin berömda näsa genom att, när hon jobbade som mest, prova bortåt 6 000 viner varje år.
Hon bestämde sig för att strunta i allt som skrivits om rosor och deras doft och i stället helt och hållet lita på näsan. Hon fann då att det finns en grunddoft hos så gott som alla rosor. En oljig doft med spansk körvel, citrus, lite bitterhet och en sötaktig syrlig friskhet. Hur de olika komponenterna i grunddoften sitter ihop, vilka som ligger i botten eller svävar ovanpå och vilka aromer som kommer till gör att hon kan känna igen och beskriva varje blommas egen doft.
Själv försöker jag komma ihåg hur älsklingsrosorna i min trädgård doftar, men det blir bara ett ordlöst minne av något som gör mig glad. Billing ger en mer utförlig beskrivning av den ros som jag tycker luktar allra godast, en 'Single Cherry'. Det är en enkel ros med fem kronblad, stor mjölig ståndarkudde, sammetsröd färg på framsidan och lite gråare på baksidan och en oemotståndligt underbar doft. Några dagar varar föreställningen, sen är det hela över.
Billings näsa avger följande rapport:
"En samlad, mörk, tung och personlig doft med inslag av hö, stall, djurpäls, komocka och gräsäng tillsammans med övermogna bigarråer, solvarm ved, mörk tung kryddighet, mogen lime, peppar och bitterhet."
Så lägger hon till: "Mest av allt en pikant doft av nylagd komocka en strålande varm sommardag. Lustigt nog en doft som gör mig glad."
Komocka – skulle min sammetsröda älskling lukta koskit! Men lugn, naturligtvis anlyserar hon den doften också. Så här luktar en komocka enligt Mischa Billing:
"Överst ligger en hög syrlig sötunken ton av kiss. Några trevliga mellantoner av solvarm ved, ene och tallskog och avslutningsvis kommer några mörkare toner av det där påträngande sötsolkiga sticket som finns i vissnande oxiderade blommor".
Det lite äckliga eller snuskiga måste finnas med för att en doft ska vara intressant och lockande, förklarar hon. Men det är en fin balansgång när djuriska dofter ska möta den finaste, mest oskyldiga och sköra finessen.
En sådan sammansatt doft har till exempel honungsrosen 'Hybrida'. I mitt jättehöga päronträd klättrar en väldig sådan ros ända upp till toppen. Grenarna svajar så nära fönstret till mitt arbetsrum på andra våningen att de skrapar mot rutan. När rosen blommar sitter jag och jobbar insvept i rosendoft tills jag blir alldeles salig och inte kan skriva ett ord till. Det var en blommande 'Hybrida' som fick Mischa Billing att förstå hur komplexa rosdofter är.En exklusiv, lyxig och bedårande doft, skriver hon. Med förunderlig finess förenar den alla motsatser från det frånstötande till det inbjudande på samma vis som musik av Bach. Här finns allt från höga lätta aromer till mörka tunga. Så fortsätter den förtjusta analysen på en hel sida. Det skull vara roligt att citera hela utlåtandet för det är som en dikt att läsa högt vid brasan när snöstormen yr i januari, men då skulle den här artikeln bli på tok för lång.
I stället värmer jag min honungsgula trasa till sista ros i handen och sniffar igen. Komocka? Verkligen inte! Men kanske lite citron och svavel? Fast det är nog som jag inbillar mig.
