I juni 1897 höll psykiatern Bonfigli ett tal i det italienska parlamentet där han framhöll de "psykiskt och fysiskt deficienta" barnens behov av vård och beskydd. Samma år födde en av Bonfiglis före detta elever, Maria Montessori, en son som hon lämnade bort. I sin studie över montessoripedagogikens idéhistoriska ursprung, Positivism med mänskligt ansikte, skriver idéhistorikern Christine Quarfood att det vilar något av en rousseausk paradox över det faktum att Montessori slog in på pedagogikens väg i samma stund som det egna barnet fördes åt sidan.
Kanske är det ändå inte så underligt. Quarfoods bok bär tydligt vittne om vilka energikrävande karriärsvårigheter Montessori hade att kämpa med. Även om hon sade sig älska barnen, åtminstone i den mån deras beteende lät sig begripas utifrån hennes naturvetenskapliga grundsyn, så kan hon under långa perioder av sitt liv svårligen ha haft tid att vara just den modersgestalt hon byggde sin ideologi kring.
När Montessori föddes år 1870 hade Italien just enats. Landet befann sig beträffande folkhälsa och bildning i ett eländigt tillstånd. En fjärdedel av invånarna var läs- och skrivkunniga, i Syditalien endast en tiondel, detta att jämföra med exempelvis Tysklands 2,4 procent analfabeter år 1877. "Vi har skapat Italien", sade politikern D'Azeglio, "nu måste vi skapa italienarna".
Med stort tålamod utreder Quarfood de antropologiska och socialmedicinska influenser utifrån vilka Montessori byggde upp sin pedagogik. Hon säger sig vilja skildra Montessoris gärning neutralt, på dess egna villkor. Dock består styrkan hos denna studie i att den förenar porträttet av ett storslaget människoöde med en engagerad analys av de intellektuella motsättningar som genererade Montessoris kreativitet. Resultatet är en delvis ny, inte helt oproblematisk bild av Montessori.
Hur skapar man en ny människa? Ett spontant svar är kanske att man antingen kan utgå från något slags idealföreställning, eller tvärtom börja i en definition av den icke önskvärda människan. Hos Montessori finns bägge tendenserna, och de låg också i tiden när hennes tänkande formades.
Som läsare av denna bok får man ingen anledning att betvivla Montessoris starka idealitet. Hon ville att hennes pedagogik skulle hjälpa, stärka och befria barnen oavsett begåvningsnivå, detta inte minst genom de koncentrationsbefrämjande övningarna. Likväl urskiljer Quarfood i hennes idébakgrund två ur nittonhundratalsperspektiv sett mörkare tendenser som engagerade hennes föregångare intensivt och satte viss prägel på hennes pedagogik. Dels den frekventa pläderingen för en genomstandardiserad undervisning som skulle göra skolan till ett laboratorium för studiet av barn. Dels grasserade naturligtvis darwinistiska tankeströmningar. Kriminalantropologen Cesare Lombroso utmålade barnet som en potentiell förbrytare i behov av disciplinering, och naturfilosofen Ernst Haeckel såg i barnets åldersfaser motsvarigheter till exakta skeden i evolutionen. Genom barnets "likhet" med vilden (framåtriktade näsborrar, exempelvis), ansågs evolutionen bekräftad.
Sjutton- och artonhundratalens arkeologer hade grävt fram konkreta vittnesbörd om existensen av förhistoriska protomänniskor, sällsamma jätteödlor och andra monster i det relativt nära förflutna. På liknande sätt grävde 1800-talets medicinska teratologi, studiet av missbildningar och avvikelser, fram en ny, skrämmande sanning: de vanföra och förståndshandikappade var ingen annorlunda ras, utan stod de friska mycket nära.
Kombinationen av kontrolldyrkan och rädsla för de degenererade parasiternas hot mot allt som var vackert, sunt och löftesrikt, bildade hos Montessori och andra av hennes samtida ett hygienistiskt tankekomplex: lika ofta som att skydda de vanföra barnen tycks det ha handlat om att skydda samhället från de utvecklingsstördas skadliga inflytande.
Quarfoods bok är ingen orättvis betraktelse över Montessori. Hon kompletterar en i stort positiv bild av denna läkare och pedagog med en del fakta om framför allt den barnfientlige Lombrosos stora inflytande. Senare uttydare har tenderat att retuschera bort Lombroso, framför allt därför att Montessori själv övergav den strikt biologiska determinismen när den föll ur modet.
Vad Quarfood erbjuder är helt enkelt ett exempel på förnuftsgrundad förnuftskritik när den är som bäst. Kring 1907 skapar Montessori sina första barnhem och sociala experimenthem, där de normaliserade Montessoribarnen hemma skulle påverka föräldrarnas vandel. Montessori liknade entusiastiskt det socialiserade hemmet vid "en bläckfisk som griper tag i allt och absorberar allt, som sönderdelar och smälter allt av värde för människan". Quarfood kallar bilden mindre lyckad, men den är tvärtom sann och viktig att minnas. Historien alstrar hela tiden ideologier kring skapandet av en ny människa. De klär sig alltid i paroller som rättvisa, sanning och allas bästa.
