Det var länge sedan en roman gjorde mig så osäker som Liselott Willéns Jakthistorier – och det menar jag som något positivt. Mest osäker blir jag på huvudpersonen, chefsrekryterare Erik Sorsa, som gjort karriär på att avslöja psykopatiska drag hos aspirerande chefer men under romanens gång själv utvecklas till en gravt kontrollerande typ. Var går gränsen mellan passion och manipulation? För Sorsa blir det mötet med Silke Hanson som gör att gränsen börjar luckras upp.
Romanen utspelar sig i Mariehamn på Åland, Sorsas barndomsstad dit han återvänder när karriären inte räcker till för att skapa mening. Redan i första kapitlet, under en fest på stadens kulturcenter, faller Sorsas blick på Silke och han blir som besatt av en fantasi om en kvinna som ska genomskåda hans yttre, hans propra kostym och randsydda skor. Sedan följer vi Silke och Erik i ett psykologiskt tätnade drama som tar ordentlig fart när Sorsa genom en ödesnyck konfronteras med Silkes man, som visar sig vara en av aspiranterna till den chefspost som Erik är satt att tillsätta.
Ett mörkt förflutet finns hela tiden tätt intill, i form av jakthistorier från förr och en journalist som rotar i Eriks förflutna. Det är många spår som ska fogas samman, många fasader som ska monteras ned, men efter fyra romaner – Jakthistorier är den femte – har Willén full kontroll på sina stillistiska uttrycksmedel. Den thriller- aktiga spänningen ligger i det fördolda, i relationerna och psykologin vars subtila glidningar så fint fångas upp av Willéns vackert sakliga språk. Nästan obemärkt leds vi ut i den moraliska sankmarken.
Det händer att jag önskar mig en större tydlighet – jag förstår mig aldrig riktigt på Eriks fixering vid Silke – men mestadels tycker jag om att vara i osäkerheten där man aldrig kan räkna med att något är vad det ser ut att vara.
