Den självbiografiska vågen sveper fram med allt starkare kraft över den svenska bokmarknaden och orsakar fortsatt oro på kultursidorna. Alltsedan Carina Rydbergs Den högsta kasten har vi debatterat vilka sanningar om det egna livet som egentligen får berättas. Om någon minns det så uppmanande DN:s Jesus Alcala advokaten Rolf att stämma Carina Rydberg för att hon skrivit så nedsättande om honom. Det var 1997. Idag skulle detta knappast varit aktuellt. Idag menar de flesta kritiker och forskare att sanningen i självbiografier, den får man ta lätt på. Numera betraktas självbiografin snarast som en ny romanform; en fiktiv berättelse som kryddats med lite faktisk sanning.
Men det hjälper inte att kalla självbiografin för autofiktion, faktoid eller något liknande. Media och de flesta vanliga läsare ihärdar med att läsa Lars Noréns berättelse om Lars Norén som en berättelse om honom själv. På samma sätt läser man Karl Ove Knausgårds berättelse om Karl Ove Knausgård, liksom andra skrifter där huvudpersonen har samma namn som berättaren och författaren, som att det är sig själv och sitt liv som författaren berättar om. Och då som han eller hon faktiskt levt och upplevt det, inte som en påhittad skröna.
Förra gången som de självbiografiska berättelserna hade en hausse på den svenska bokmarknaden var det Sanningen med stort S som gällde. Under 70- och 80-tal berättade 40-talisterna sanningen om sina liv i bok efter bok. Först ut var de kvinnliga författarna med sina berättelser om hur det var att växa upp och leva i ett patriarkalt samhälle. Många av dem, som Sun Axelsson, Agneta Klingspor och Enel Melberg, såg det som en del av den feministiska kampen. Världen skulle äntligen få höra den hittills förträngda sanningen om kvinnors livsvillkor.
På 80-talet, när de kvinnliga författarnas manliga generationskamrater, Jan Myrdal, Lars Ardelius, Sven Lindqvist och många flera, tog det självbiografiska berättande i bruk var det knappast tal om politik. Deras sanningskrav var dock lika omutligt som de kvinnliga författarnas, vilkas självbiografier vid det här laget hunnit dömas ut som undermålig ”bekännelselitteratur”.
I denna generations självbiografier, och det gäller både mäns och kvinnors, fanns genomgående ett starkt hat mot föräldrarna; Jan Myrdals så starkt att det gått till historien. Och oftast drabbade det, som i Myrdals fall, framför allt modern. Det var som om hela denna generation hatade sina mammor och pappor så starkt att de var tvungna att skriva om det, trots att de själva hunnit får barn och själva var föräldrar.
Hur var det att vara barn till dessa egotrippare och föräldrahatare, är det nog flera än jag som undrat över. Hur det kunde det ha varit för Myrdals lille Janken att växa upp med en pappa som var som besatt av att hata sina föräldrar? Hur hade den fyraårige Aron det när han kuskade runt i Sydamerika tillsammans med mamma och pappa Lindkvist?
När barnen äntligen började göra sig hörda var tonläget överraskande milt. Lukas Moodyssons film Tillsammans var en idyllisk historia om den kollektiva tiden då allas barn var allas och egentligen ingens. Föräldragenerationen var lite bisarr men ändå älskansvärd, misskötte sina barn men utan att åstadkomma några större trauman. Lika kärleksfull var Åsa Linderborg i Mig äger ingen, där hon visserligen berättade att hennes alkoholiserade pappa slarvade med maten, inte hade lakan i sängarna och ofta lämnade henne utanför dagis långt innan det öppnade. Men vad gjorde det? Som hon älskade honom!
Självbiografin utgörs till stor del av biografier. Man kan knappast skriva sitt livs historia utan att skriva om andra människor. Man kan definitivt inte berätta om sin barndom utan att berätta om sina föräldrar. Intressant är att när man läser svenska självbiografier, som jag gjort på kors och tvärs, så hade de allra flesta fram till andra världskriget enligt egen utsago de bästa föräldrar. Under 1970 och 80-talet kunde de flesta däremot bara berätta om de illdåd som föräldrarna, och i synnerhet då mammorna, utsatt dem för. Nu biograferas dessa i sin tur i sina barns självbiografier. Och de porträtt som deras barn ger av dem överträffar i kärlekslöshet och grymhet ofta dem som dessa gav av sina föräldrar.
Självbiografin är ett tal i egen sak, det är klart, men den är lika mycket ett talking back; ett svar på tal, ibland rentav mera en anklagelseakt än ett självporträtt. Det är en genre där kampen om tolkningsföreträdet är ständigt närvarande. När Gunnar Falk berättade om hur fruktansvärt det var att växa upp med Kerstin Thorvall som mamma i en intervju i Vi bleknade Thorvalls egna hatskildringar av sin mor, och hennes sätt att berätta om mammans problem att vara mamma i sina barn- och ungdomsböcker vände sin andra sida upp. På samma sätt fick Jan Myrdal en gång sin vackra mor och hennes reformarbete att förfulas. Liksom Felicia Feldt just nu får alla att fasa inför hennes berättelse om sin uppväxt i hägnet av 80-talets supermamma Anna Wahlgren.
Och det är själva anspråket på att vara sanna som ger dessa berättelser deras kraft. Hur den nu än är med det.
