Navelskåderi är ett uttryck som aldrig känts mer aktuellt. Det vi är absolut mest fascinerade av, det är oss själva. Vi svenskar förefaller mindre intresserade av vad som händer i resten av världen, men mer intresserade av varför vi är som vi är.
Det kom smygande med program som Bästa språket och Historieätarna. Varför lära sig om hur andra pratar eller äter, när vi kan fokusera ännu mer på vårt eget språk och vår egen föda? I det förstnämnda räckte det inte ens att programmet handlade om Sverige, jag satt som på nålar när det handlade om just min dialekt.
I tv-programmet Von Svenssons kläder som går på SVT just nu, får vi veta mer om varför vi själva klär oss som vi gör. Nya magasinet Hunger predikar till kyrkokören och är redan i första numret mycket familjär med läsaren: ”Du köper närodlade grönsaker, betalar extra för ägg från frigående höns…” och så vidare. Målgruppen är spikad och klar, och de vill läsa mer om sig själva.
Vi själva är de nya kändisarna, allas tillvaro är intressant nog att blogga om och självbiografiskt är det nya fiktivt. Vi kan inte få nog av att läsa, lyssna och se ännu mer om oss själva. Aldrig har vi haft så stor möjlighet att blicka utåt, och ändå valt att vända på kameralinsen.
