Lisa Stevik: En ängslig journalistkår

ANNONS
|

Här på redaktionen är det ofrånkomligt få saker eller händelser som inte läggs under luppen och vrids och vänds på. Inte många band passerar till exempel Göteborgs scener utan att även passera oss samma vecka. När Holograms kommer till Göteborg i kväll, och vi ringde upp dem för intervjun ni ser här bredvid, så slog det oss att de har en sak gemensamt med flera andra artister, som Elliphant, Little Jinder eller för den delen Ghost.

De är alla svenska band som uppmärksammats i svensk media först efter att amerikanska eller engelska tidningar och bloggar skrivit om dem. En recension eller ett omnämnande av Pitchfork är en säker biljett till en intervju i en svensk tidning. ”Alltså ta inte illa upp, men jag tror att det beror på att svenska musikjournalister är så ängsliga” var Alexander från Holograms förklaring. Ingen idé att ta åt sig, det är förmodligen sant. En ganska snabb googling på ett nytt band, resulterar ofta i en lika snabb men likartad kategorisering: ”Drömskt och elektroniskt från Stockholm”, ”Fyra män med välansade skägg, ganska stora i Tyskland”, ”Ung kvinna med gitarr och spröd röst” eller ”Unga män med sjuttiotalskomplex sjunger på svenska”.

ANNONS

Det är inte bara musik som måste få godkänt från högre ort innan vi (och då menar jag inte bara journalister, rannsaka dig själv nu) vågar yppa vår åsikt om saken. En film skadas aldrig av några priser från en festival. Den där dieten måste väl vara bra om en forskare rekommenderar den. Och det är klart att det måste vara snyggt med Acne om det nu är så dyrt?

ANNONS