När Röhsska museet nu inleder sitt 100-årsfirande gör man det på det välfunna temat samlande och våren kommer att bjuda på en rad intressanta utställningar.
Först ut är keramikern Lisa Larson (född 1931), som nyutexaminerad och nyskapande, hade sin första utställning på Röhsska museet 1954. Till skillnad från den utsökta elegans och sprödhet som präglade mycket av 50-talets formgivning, skapade Larson enkla, vänligt sinnade och smått naivistiska skulpturer i lergods som talade mer till åskådarens lust till beröring än någonsin ett vackert tulpanglas. Direktheten i hennes zoo-kollektioner tilltalade både stora och små och har nu blivit hennes främsta varumärke.
Läs mer: Sveriges mest kända keramiker på Röhsska
På Röhsska museet har man valt att samarbeta med den störste samlaren av Larsons keramik och utifrån hans samt Larsons egen samling, har man skapat en tematisk exposé över hennes verksamhet. Det är ett tacksamt tillvägagångssätt eftersom man då kan skapa sig en bild av hur hon genom åren har arbetat på och varierat teman som Systerskap, Familj eller Fåglar, samtidigt som man påminns om samlarens sätt att fokusera på och samla en viss typ av föremål utan att nödvändigtvis göra någon rationell reda bland dem.
Detta förklarar också varför man har valt att inte hålla rågången mellan det hon skapade i ett uttalat kommersiellt syfte under sin anställning på Gustavsberg fram till 1980 och de så kallade unikat som tillkom under samma tid, utan hennes verksamhet visas som en helhet.
Detta är klokt även ur ett biografiskt perspektiv eftersom man då utgår från tanken att enbart den konstnärliga drivkraft som krävs för att klara en sådan dubbelriktad verksamhet är värd all beundran. Jag konstaterar likväl att jag personligen finner det äldre materialet i de yttre montrarna allra mest intressant på grund av dess tydliga inter/nationella beröringspunkter med annan keramik eller konstnärliga uttryck.
Så för exempelvis hennes väggplattor i serien Unik osökt mina tankar till samtida broderi av exempelvis Ingrid Palm eller Gunilla Schildt Stuart. Ett annat exempel är den stora åsnan i ljust lergods med abstrakta mönster som minner om förhistoriskt östasiatiskt porslin, liksom det starka inflytandet från den amerikanska abstrakta expressionismen i hennes tidiga verk. Sett ur ett längre perspektiv påminns man framför allt om inflytandet från den japanska keramiken när man vandrar genom utställningen.
Det finns en hel del intressant material samlat under rubriken Från prototyp till produkt och här visar man bland annat hennes egna tuschteckningar av de olika kollektionerna. Jag står länge framför dem och beundrar den säkra hand och den konstnärliga blick som tillsammans har skapat dessa analoga bilder, en efter en, utan minsta tvekan, direkt på det vita arket.
Bara någon med en helt klar bild av det tilltänkta objektet kan rita så och jag känner framför allt en oerhörd förtjusning i Larsons sätt att bejaka den runda, frodiga formen också i det hon skapar på papper. Överfört i tredimensionell form framträder denna generositet framför allt i hennes sittande kvinnofigurer, som i mina ögon påminner om moderna fruktbarhetsfiguriner.
I montern med samma rubrik visas också hur vissa lergodsfigurer utvecklades och fick sin slutgiltiga form, däribland de hopkrupna katterna som ingick i serien Lilla Zoo på 50-talet, samt en serie kungsörnar.
Liksom i många andra konstnärliga uttryck, ger det abstrakta uttrycket under 60-talet vika för det figurativa även i Lisa Larsons verksamhet och detta av flera skäl. Ett av de främsta är kanske av kommersiell karaktär eftersom ett figurativt objekt alltid känns tryggare och är mer lättolkat än det abstrakta. Även bland de föreställande figurinerna finns dock en intressant utvecklingskurva och den framkommer tydligt i montern med hennes katter genom åren.
Här kan vi se hur hon gick från att skapa sina underbara naivistiska tabbymönstrade katter med leende ansikten på 50-talet, till att kring 1980 formge helsvarta missar med nästintill realistiskt utseende och verklig storlek. Det behöver knappast tilläggas att det är de äldre varianterna som numera är föremål för ivrigt samlande bland kattälskare.
För egen del stannar jag länge framför den abstrakt mönstrade keramiken och framför allt framför en liten serie bestående av drejat stengods med stämplad dekor, som förefaller mig helt unik. Den för hand påförda dekoren bestående av geometriska former i avvikande färg som tryckts in i leran, är mer eller mindre framgångsrikt och jämnt applicerad över kärlens yttre vägg.
Ovanpå dessa har Larson utformat en sorts glaserad bräm eller överdel som utgör en spännande kontrast till den nedre, mönstrade men oglaserade delen. Denna serie hör ihop med Larsons övriga 50-talskeramik med ristade mönster och tydlig form och det är med stor glädje jag tar till mig just denna del av utställningen.
Försöket att låta oss träffa konstnären i form av en kort film med titeln En stund med Lisa Larson är dock alltför svagt genomfört för att faktiskt göra henne rättvisa. Jag hade hellre sett ett samtal kring några utvalda objekt, som ett sätt att få en ökad förståelse för hennes konstnärskap och syn på sitt livsverk. Det är beklagligt att så inte blev fallet med tanke på frånvaron av en ordentlig utställningskatalog kring denna av svenskarna så ihärdigt samlade och älskade keramiker.
