Ingenting kan väl som kaffe förmedla känslan av både vardagslyx och trygghet. Att till exempel en privatdriven vårdcentral i Kortedala dragit igång med kaffekampanj och lovar nylistade patienter ett kilo mellanrost i lokala matbutiken, är kanske därför inte särskilt konstigt. På sånt som standardmjölk lämnas aldrig rabatt. Där finns redan en stor och trogen kundkrets.
Om kombinationen kroppar och shopping funderar den skaldande AMS-mannen Ragnar Thoursie (född 1919) påpassligt nog i nyskrivna dikten Försäljning av omsorg. Han gör följande iakttagelse :
Hemtjänsten kallar den gamle kund.
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
De missmodiga raderna ur pinfärska samlingen Sånger från äldreomsorgen (Bonniers) utgör förvisso inte höjdpunkten i Thoursies produktion. Och sannolikt rymmer inte den här sena boken några antologiklassiker i stil med tidiga Sundbybergs-prologen, Skolavslutningen och Papegojan död ej ruttnar. Möjligen känns det vemodigt, men samtidigt ganska vilsamt. När Thoursie ondgör sig över utsikten mot nybyggt höghus, gläds åt sköna tofflor och filosoferar över tidens gång (vad betyder egentligen hemtjänstbegreppet utförd tid?) är inte läge för sprittande surrealism eller yra samhällshyllningar. Försäljningen av omsorg fortsätter ju:
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
– färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?
Med ålderns rätt tillåter sig Ragnar Thoursie att var ledsen, arg och trött, fast nästan alltid på ett mycket vänligt sätt. Han förtvivlar när pelargonerna inte avtecknar sig mot himmel utan grå betong, men minns i nästa stund barndomens pioner och den femåriga munnen röd av förbjudet jordgubbsmumsande. Att flytta till en bättre värld är i detta sammanhang mer uttryck för besvikelse än framåtblickande. Likafullt är Thoursie en diktare som fortfarande kan få ord som ny och demokrati att klinga vackert. Och i Sånger från äldreomsorgen står dörren mot den mänskliga gemenskapen fortfarande på glänt, trots insikten om att det till slut inte längre finns nåt val.
