Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Linn Ullmanns roman handlar om att växa upp med föräldrar som är så berömda att de inte har tid att vara föräldrar.

Linn Ullmann möter sina berömda föräldrar i nya romanen

"Jävla kärring" var de sista ord en döende Ingmar Bergman sa till dottern Liv Ullmann. I författarens uppväxtroman De oroliga finns både smärta och kärlek.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Roman
Författare: Linn Ullmann
Titel: De oroliga
Översättning: Urban Andersson
Förlag: Albert Bonniers

Det är omöjligt att läsa Linn Ullmanns nya roman De oroliga helt förutsättningslöst, utan fördomar, som om modern och fadern var vilka föräldrar som helst och som om deras dotter – ”jag” eller ”hon” eller ”flickan” i boken – också var vem som helst. Men genom att undvika att namnge huvudpersonerna – låta bli att kalla dem Ingmar, Liv och Linn – skapar författaren ett fiktivt rum där hon själv bestämmer vartåt väggarna ska gränsa, var möblerna ska stå och hur gestalterna ska handskas med sina liv.

”Jag ville se vad som hände om jag lät oss växa fram i en bok som om vi inte hörde hemma någon annanstans”, sägs det i ett sent skede av berättelsen. Fiktionen ger svängrum, möjlighet att strunta i det faktiska och istället lita till opålitliga minnen och känslor, helt enkelt ta sig romanförfattarens friheter för att skapa en bra berättelse. Vilket Linn Ullmann sannerligen har gjort.

När flickan föds är fadern 48 år, modern drygt 20 år yngre. Han har tidigare åtta barn med fyra olika kvinnor. Flickan föds utom äktenskapet. Hon är en ”bastard” som omhändertas av modern elva månader om året och tillbringar en sommarmånad varje år hos sin far på Fårö. 

Han har inte tid med henne. Han måste arbeta. Men ibland avsätter han en stund för att prata med dottern. Han vet dock inte om vad. ”Problemet är att det är så stor åldersskillnad mellan oss. Vi har helt enkelt inte så mycket att prata om”, säger han.

Men när filmregissören blir riktigt gammal bestämmer sig far och dotter för att tillsammans skriva en bok om åldrandet. Åldrandet är ”ett hårt, tungt, oglamoröst arbete med väldigt långa dagspass” som sysselsätter pappan på heltid. De ägnar flera år att planera boken, flickan ska ställa frågor, pappan svara. När de väl kommer till skott är det för sent. Den döende fadern minns inte längre, har just ingenting att säga.

Ändå blir inspelningarna av deras ordfattiga samtal ett slags stomme i romanen – en utgångspunkt varifrån berättaren lyfter och med irrande örnblick dyker ner mot avgörande händelser i sitt liv.

Modern – den berömda skådespelaren med nerver som ”krullar sig” – tar med dottern till USA och låter henne uppfostras av barnflickor för att själv ha tid med sin karriär. Hennes närvaro i berättelsen blir dock aldrig lika stark som faderns.

Det mesta kretsar, på ett eller annat sätt, kring den världsberömde filmmakaren, till och med när han är så skröplig att han knappt längre existerar. Det finns en scen i boken som jag älskar. Pappan är döende. Dottern för ett glas vatten mot hans läppar men darrar på handen och spiller. Vattnet rinner nerför hans kropp, ner på kudden och lakanet. ”Jävla kärring”, säger han. Hon ber om ursäkt. ”Jävla kallt, jävla kärring”, säger han. Det var det sista han sa till sin dotter.

Scenen är både gripande och komisk – liksom romanen i sin helhet. Här finns smärta och sorg men framförallt en stor portion kärlek och överseende med föräldrar som, hur gamla och berömda de än är, aldrig blir vuxna nog att riktigt ta ansvar för ett barn.